Sustainable Living

- reduce, reuse, remake & recycle! -

adhd

Jag har bestämt mig

By Lämna en kommentar

Ni som följt mig under de tio år bloggen varit aktiv vet att vi kämpat en massa, vi har gått igenom en massa strunt, och genomlevt en massa skit. Som så många andra. Jag har skrivit öppet om det, här på bloggen.

Vi är på andra sidan allt det där nu, sedan ganska länge. Shit hit the fan för ett antal år sedan, och sedan har några års vila och återhämtning från det lett till idag.

I crashed and burned, rose and revived. Startade Phoenix och tyckte att jag bevisade mig själv igen. Det var viktigt, då.

Med utmattning, djup ångest, och depression i bagaget har min energi pendlat som en bergochdalbana, och min adhd har inte gjort den resan lättare.

Det här med adhd. Diesel (min son, 15 år) har också adhd, så i princip hela hans liv har också varit en kamp, inte mot skolan, tvärtom, tillsammans med skolan, och all underbar personal som vi haft lyckoträff med, sedan dag ett.

Jag har skrivit om adhd ett gäng gånger, se två här:

Adhd – en superkraft

Pest eller kolera?

Vi har fått så mycket stöd. Vi har fått så mycket hjälp. Men jäklar vad vi har kämpat. Själva inlärningen har aldrig varit en kamp, både Diesel och jag har väldigt, väldigt lätt att lära utan kampen har bestått av annat. Mest socialt. Mest ute i samhället.

Det finns fortfarande en hård oförståelse när man inte passar in i handsken man blivit tilldelad. Jag använder väldigt sällan ordet och begreppet man, utan vill oftast poängtera att det gäller mig själv, eller någon annan specifik. Men just här, generellt, vill jag använda ”man” för det handlar verkligen inte bara om mig, eller de i min närhet.

Samhället har en hel del förväntningar på en, med normer, regler och kulturella ”do’s and don’t’s”.

Min son är mitt i sina tonår så han håller på att utforska det här samhället och den här världen, i denna tid vi lever i, idag. Jag är född -75 så jag växte upp under -80 och -90 talen med allt vad det innebar.

Jag vet inte hur många gånger jag proklamerade under min egen uppväxt att jag inte ville sätta ett barn till världen vi lever i. Men det gjorde jag ändå (bästa jag gjort) så nu får jag stå mitt kast och försöka göra världen till en bättre plats att växa upp i, och leva i. Jag läääääääängtar efter barnbarn men är livrädd för omvärlden idag. Vilka jäkla galningar det sitter vid makten, eller kämpar för makten, runt om i världen.

I somras, när jag fick möjlighet att följa med min son på språkresa, började ett litet frö gro i min själ. Jag gick några steg bakom honom, och iakttog, lyssnade och söp in alla intryck från min underbara tonåring. Jag kände mig lite som en abuela (farmor/mormor) fast jag är en máma, och reflekterade över att jag snart fyller femtio. Halvvägs genom livet (min gammelfarmor blev 102). Eller kanske med ena foten i graven, ingen aning. Vem vet? Ingen vet, så hur vill jag leva resten av mitt liv?

… dagboksanteckningar från en drömresa

Sedan hemkomsten från Spanien har jag grubblat, gått några kurser, och jobbat på fast hjärnan SKRIKER lägg av och ångesten RIVER i bröstet. Vad håller jag på med? Ska jag bränna ljuset i bägge ändar? Jag har läst på om utmattning, och när man som duktig flicka ignorerar den och kämpar på. Vad händer egentligen med hjärnan när man trotsar sin egen ohälsa? Men det är ett helt annat inlägg.

Så jag har bestämt mig. Jag kliver ur ekorrhjulet nu. Jag lämnar den falska tryggheten av tjugo års ”karriär” och byter bana. Jag lämnar ekonomi. Jag är LIVRÄDD, men jag gör det ändå. Skorpan och jag.

Jag måste. Jag vill ju leva! Må bra. Skratta. Älska. Njuta. Jag har absolut ingenting emot att kämpa, när jag mår bra är min adhd en superkraft, jag måste bara hitta rätt kamp som är värd att kämpa för.

När jag pluggade på universitet var min högsta dröm att bli marknadschef för Absolut Vodka. Vilket drömjobb! Jag älskar de gamla reklamkampanjerna som vann pris efter pris. Jag har en Bachelor of Science in Marketing, men tog examen 2003 när inga jobb fanns så jag hamnade av en slump inom redovisning. Efter tjugo år är jag jäkligt bra på det också. Men jag tycker inte om att jobba med det. Exceller, och budgetar, och forecasts, och rapportering tycker jag är kul, men inte redovisning. Men det är ändå det jag pysslat med de senaste tjugo åren.

Två av mina jobb, som ekonomiansvarig på F12 Gruppen och Paradox Interactive, har jag absolut ÄLSKAT! Inte kanske på grund av arbetsuppgifterna, men tack vare kollegorna, och branscherna. Restaurang och dataspel. Upplevelser. Människor. Glädje.

Vad mer de två branscherna har gemensamt är att det är få kollegor som passar in i samhällets utdelade handskar, utan de flesta går sina egna vägar, och … drum roll… har massor med diagnoser … och de älskar sina jobb.

Service är ett kall, inte ett yrke. De som har det, de har det, och de blir också jäkligt bra på det, för det är ÄKTA glädje. De flesta som jobbar med dataspel jobbar med sin hobby, och passion, och det märks! De flesta är unga, hungriga, ambitiösa och lyckliga. Spretiga, oortodoxa, annorlunda, och helt jäkla underbara. Svenska dataspelsbranschen är helt jäkla magisk. Jag älskar er alla! Jag vill gärna fortsätta jobba i branschen.

Så, jag gör nu en beställning på nya jobb:

  • Jag vill jobba med ungdomar och unga vuxna. GÄRNA med diagnoser!
  • Jag vill jobba kreativt.
  • Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, och tipsa om vägar och varna för fällor.
  • Jag vill utbilda inom ekonomi, uppstart av företag, tips, trix och pitfalls.
  • Jag vill hålla föreläsningar och webinars, work groups och projekt.

Framförallt vill jag jobba kreativt med människor, få kollegor, och ett sammanhang.

Jag fortsätter lära mig det jag kan om örter och ätbart ogräs, främst härifrån Jämtland, och om att göra ekologiska hudvårdsprodukter som tvålar och salvor, ayurveda och holistisk hälsa, och herregud, jag har börjat yoga! Hormony Yoga för kvinnor. Älskar´t!

Jag tar min hälsa på fullaste allvar. Jag har bara den här kroppen och den måste hålla.

Bloggen kommer leva minst tio år till. Sustainable Living 2.0. Och som alltid, jag skriver för mig själv, men blir alltid lika glad när jag får mail, mess och kommentarer här. Det värmer oerhört att få feedback på det jag skriver och jag är så glad att många hört av sig och berättat om sina erfarenheter, och hur ni blivit hjälpta, peppade, stöttade av något jag skrivit, eller testat ett recept, eller nåt återbrukprojekt.

Under mitt liv har jag träffat så många underbara människor som lämnat ett enormt intryck hos mig så jag vill ha möjlighet att kunna ge tillbaka, pay it forward, do something good.

Slutligen, ett stort tack till Ecke, fritidsgårdens hjälte på Torvallaskolan under 90 talet! Om du lever och läser det här; TACK! Du trodde på mig. Du stöttade mig. Du visade att vuxna kunde vara coola. Det ska jag försöka föra vidare, jag tar över facklan nu. Tack! 🙏

Varma kramar,
El

Adam & Albins råbifftryffelmacka.

By Lämna en kommentar

Daniel skickade en länk till mig härom morgonen, med texten ”You fix!”.  Det var ett klipp från Nyhetsmorgon där Jenny och Per fick smaka Adam och Albins råbiff med tryffel. Här är klippet.

Receptet får ni här på länken www.koket.se/handskuren-rabiff-med-tryffel men jag kommer visa steg-för-steg hur jag gjorde Adam och Albins tryffelråbiffmacka från Nyhetsmorgon.

Brödet gjorde vi från Diesels bästa kokbok Joshua Weissman och resultatet? Ja, alltså med de förutsättningarna jag hade, som amatör-hobby-hemma-kock och med ingredienser från en vanlig ICA i Östersund, med medelSvensson-budget så blev det enligt förväntan. 😉

SJUUUUUKT gott. Superbt avslut och nystart. Receptet på brödet hittar ni här på länken. jag skippade vitlöken.

Alla ingredienser ska vägas, blandas för sig, temperaturmätas exakt. Lite kemilabb, som när vi gör tvål och salva.

Jag älskar ju att preppa och förbereda allt, och ska man göra en sån här rätt är det liksom ett måste. Och tack vare mitt stora intresse för både matlagning och tvåltillverkning har jag alla redskap som krävs, och även om de inte är på proffsnivå så funkar de i mitt hemmakök. Längst upp på bilden är en liten assiett med en lite slickepott, med en så kallad ”Tangzhong” med mjöl, mjölk och vatten, som en vatten-roux utan smör. Den skulle vara i brödet, men fru Bergström fort-och-fel, glömde den. 🫣

En mandolin till silverlöken, ett rivjärn till parmesanosten, en temperaturmätare till mjölkblandningen, och, kanske det viktigaste igår, – en köksvåg som mäter exakt.

Mjölblandning, mjölkblandning med jäst, rumstempat smör, och ägg blandas och bearbetas enligt receptet. Här skulle även tangzhongen varit med.

Allt preppat. Jag har stavmixat friterade marconamandlar, rivit parmesanen, mätt upp socker, ättikssprit, olivolja, isvatten, majonäs, smör, Daniel finskar ryggbiffen för hand och degen var färdigjäst.

Krossade mandlar, riven parmesan och mjukt smör. Knappast sista gången vi gör det här! Och idag ska jag göra parmesanchips med krossade mandlar i, för att det finns hemma. Måste ju bli himmelskt gott.

Degen delades i nio hyfsat lika delar, rullades och lades i smord form för ytterligare jäsning. Ättikslagen till silverlöken kokades upp, svalnade och hälldes på löken, köttet blandades med olja, vatten, salt och peppar, smöret är ihoprört så bara tryffeln som ska mandolinas och brödet gräddas.

Supergott och fluffigt.

Råbifftryffelmackan skulle ha smörstekt Japanskt mjölkbröd, så jag skar av topp och botten på bullarna och stekte i smör.

Använder nästas alltid gjutjärn, det är det bästa jag vet.

Här var jag så sjukt taggad att jag nästan hade lite puls. Äntligen dags att montera, lägga upp, och servera. Och på alla bilder kanske ni har sett att vi har mängder med olika sorters tallrikar och assietter? Det är för att allt fint, dyrt porslin vi en gång hade har blivit sålt, chippat, tappat, kanske även i frustration kastat i golvet, vid nåt svagt NPF tillfälle. Kvar är chippat, och loppisfynd. Spretigt, precis som vi. 😉

Mandelparmesansmöret på. Ska ha lite mer nästa gång, det var SÅ gott.

Handskuren råbiff, tartar, på.

Syrad lök på.

Majonäs på.

Tryffel på. Sommartryffel på liten burk á la ICA. Har varken tillgång till, eller råd med, nåt annat. Men det är också gott. Kanske inte 2 stjärnigt gott, men det livet är förbi. Det här är galet gott. Sådan magisk lyx.

Det tog rejält många timmar, och att börja sen eftermiddag var dumt. Jag hoppas jag kan göra om det nån gång men då börjar jag mycket tidigare med preppen.

Till maten satte vi på nya filmen om Bob Marley – One Love. Gissar att jag kommer se den ungefär lika många gånger som jag sett Metallicas Through the Never, typ oändligt många. Såg den igår, såg den i morse när jag började skriva, och har lyssnat på musiken sedan dess idag. Älskar språket och dialekten, och musiken.

Avslutar inlägget med en förhoppning om att ni får en finfin dag med denna lilla goding.

Kärlek, respekt och hälsa.
Kram;
El
X

Sustainable Living 2.0

By

Prenumerera för att fortsätta läsa

Prenumerera för att få tillgång till resten av det här inlägget och annat prenumerantexklusivt innehåll.

Veckans fail! Grön örtsmoothie med havtorn och sellerijuice

By Lämna en kommentar

Inlägget innehåller köplänkar till Bodystore.se, Bagaren & Kocken och Vitae PRO.

Det var länge sen jag körde ett smoothie-race. Det är hög tid nu så dagens smoothie får bli starten på ett nytt race, tänkte jag, med super powers och vitaminer, en vårig detox, och grunden till en hälsosam start på dagen.

Det började väldigt bra, det kändes superfräscht. Jag dammade av mixern, och juicaren, och inventerade super foods-förrådet. Ser riktigt, riktigt bra ut!

Ni vet de här rutinerna jag har försökt, men inte helt lyckats med? Jag forsätter att försöka. Så här skrev jag då:

7-9 – morgonbestyr, Peanuts morgontoalett, dricka kaffe och vakna ordentligt, göra frukost/lunch, göra iordning matsäck, jobbväska och ”gå till jobbet”; hyrda kontoret, gästhuset eller köksbordet, eller var jag bestämmer mig för att sitta och jobba för dagen
9-12 – jobb
12-13 – lunch och promenad med Peanut
13-16 – jobb
16-18 – matlagning och middag, middagstoalett med Peanut
18-20 – kreativ tid
20-22 – chilla med bok eller serie, Peanuts sista kvällstoalett
22- 7 – sömn

Det är tiderna, eller rättare sagt klockslagen, som fortsatt inte är helt satta, men jag gör allt jag sagt att jag ska komma dit.

Veckorutinerna är heller inte satta helt. Så här skrev jag då:

Måndagar är det planering inför veckan som kommer, att hitta balans mellan jobb, blogg, vila, uppstartsmöten och kick-off
Tisdagar är min dag med bil och frihet att jobba var jag vill
Onsdagar är en bra dag att testa gymmet
Torsdagar har jag bil och SPA-dag
Fredagar är det perfekt att plocka undan och städa inför helgen, göra mysigt
Lördagar sovmorgon och fridag, förbereda inlägg
Söndagar sovmorgon och städdag, samt utlägg av inlägg
Det enda jag inte fått till ännu är gymmet och träningen. Det kommer tänker jag.

Jag skrev också om husmodertipset jag sprang på i flödet på sociala medier häromdagen.
Så här;

Måndag: Tvätt och planering, plus jobb. Ja check på den.
Tisdag: Stänkning, men jag skippar det. Här jobbar jag på som vanligt istället, med företagen och kunderna. På eftermiddagen har husmor ledigt och på bilden i husmoderslexikon cyklar hon ut i naturen med halsduken fladdrande i vinden. Haha jag kan se mig själv. Japp. Check på den med.
Onsdag: Strykning/mangling och ordnande av linneskåp, byrålådor och garderober. Nja, har nästan ingenting kvar som behöver strykas, och nån mangel har jag inte, så jag jobbar på som vanligt istället. Men absolut ordning och sortering av skåp och skafferiet. Tvätten från i måndags borde vara torr att vika och lägga undan. (Daniel har en planerad veckoaktivitet varje onsdag så det borde vara bästa dagen för mig att prova gymmet.) Ambitionen kvarstår 😉
Torsdag: Bakning av matbröd och min vanliga SPA-dag. Ok, bakning kan jag få till.
Fredag: Städdag ja, logiskt, inte söndagar som Daniel ville, han får anpassa sig. Igen. Husmodern har talat.
I have spoken. 😉 Haha check på den, ska bara få med mig Daniel på det tåget, han hävdar fortfarande att han vill städa på söndagar. Jag har ingen aning om varför. Han får helt enkelt ge sig.
Lördag: Mathandling, matlagning och bak. Jovars, lite trädgård på det också. Check.
Söndag: Vilodag, då åt man gärna den stek som förbereddes på lördagen! 🙂 Om jag får till alla rutiner och dagar enligt schema finns det massor av tid för redan förberett inlägg att publicera på söndagar också. Japp, check.

Jag behöver också komma igång med hälsan och träningen igen. Och det där nyttiga. Så, till smoothien, som jag var så ivrig att testa.

Jag juiceade blekselleri, tog fram en näve frysta havtorn och några frysta ingefäraskivor, och plockade fram alla mina superpulver.

Skedade ner en matsked hampa, som är antiinflammatoriskt, 1 msk hampaprotein, som är ett jättebra vegetariskt protein, och bra för matsmältningen.

1 msk chiafrön, för mättnad och stamina, en [måttet som en nypa, fast med alla fingrar, som en velociraptor-nypa?] torkade björklöv, torkade brännässlor, torkad pepparmynta. Här borde jag ha hejdat mig, och frågat mig själv allvarligt; ska jag verkligen gå all in och ta allt grönt jag har i hela huset? Jag tog en tesked vetegräs och ett kryddmått var av spirulina och chlorella. Stänkte ner några doppar citron och en liten klutt kokosolja och en större klutt honung, från en biodlare i grannbyn.

Hällde upp, var supernöjd med resultatet men har inget bra ljus inne, ännu.

Går ut och fotar på bryggan tänkte jag.

Första bilden? Sned och vind och skev, men fin grönska i smoothien.

Andra bilden? Snygg bakgrund? Vi har rensat upp och ska till återvinningscentralen i helgen. Så nu vet ni det också. 😉

Smakar.

Nä tvi vale! Åh fytterakker’n va hemskt. Riktigt agasamt (jobbigt på jämtländska) att få ner, men jag var ju tvungen att dricka upp den.

Jag brukar må illa av vitaminer så jag drar mig för att ta dem. Men jag måste. Jag behöver dem. Så till ovan sagda smoothie, mixad till en spenatsoppa-aktigt grön sörja tog jag mina vitaminer. Supertrevlig upplevelse som ni förstår.

Ja just det, sellerijuice är starkt renande av toxiner och tungmetaller, och hjälper levern, återställer magsyrabalans och sköter vätskebalansen. Utöver alla superfoods jag nämnde.

Det kan också vara starkt laxerande. Ovanpå illamåendet.

Som tur är har jag samlat på mig en hel del beprövade recept genom åren. Med och utan superpulver.

Smoothies

Och om ni undrar vad jag menar med superpulver har jag skrivit om det för några år sedan. Super foods.

Supergranola med äppelchips
Grön supersmoothie med vetegräs och bipollen
Grön supergreens smoothie
Blåbär och superfoodsmoothie

Affiliatelänkar för superfoods och mixers: Superfoods , VitaePRO, Mixers.

Tills nästa gång!
Love & respect,
El

Örtpyssel i ”panik” och adhd rant

By Lämna en kommentar

Rant är i det här inlägget engelska för svammel. 😉

Som jag skrev igår så är söndagar den dagen jag har bestämt att jag ska lägga ut veckans ”stora” inlägg.

Det kommer nog komma några korta, snabba, under veckorna också, men i alla fall ett som är veckans huvudinlägg på söndagar.

Men just i söndags. Mamma Bergström var mer än lagom stressad i söndags, när sonen satt på ett plan till Polen. Så välkommen in i min hjärna under några timmar. ADHD, extra allt. Verkligen extra allt.

För att hålla mig sysselsatt så jag inte skulle gå upp i atomer så skördade, torkade och omplanterade jag örter. Det var bra pris i en affär i närheten så jag passade på. Persilja, rosmarin, basilika, timjan, oregano, och salvia.

Jag har flera inlägg på gång, hit till bloggen, och samtidigt skriver jag på en bok, så jag har ofta, eller alltid, en diktafon med mig. Och varför jag inte använder mobilen är helt enkelt för att jag ibland inte vill bli störd så då får telefonen gå i flygplansläge och jag kan lyssna på musik och skapa bäst jag vill. I söndags använde jag mobilen till musik, uppdatering av Diesels whereabouts och google.

Känslorna jag hade när sonen var i luften kan beskrivas som panik men ändå inte. Varenda känsla var utanpå kroppen och jag behövde verkligen göra något, lyssna på något.

Jag satte på en ny spellista med Metallica, det är tryggt, familjärt, lugnt, får mig att slappna av lite grann. Lång historia för ett annat tillfälle, men Metallica får mig lugn, all ilska, frustration, oro, och stress rinner av som vatten på en gås.

Daniel var ute och våreldade, vi behövde verkligen inte vara i samma hus. Det var bra att vi hanterade vår stress på olika håll tills vi visste att Diesel var nere på marken igen.

Varför åkte sonen till Polen nu? Jo, varje år (under normala omständigheter vid sidan av pandemier och krig) åker några utvalda ungdomar från Östersunds kommun med ledare till Auschwitz i ett projekt som heter Tolerans. De träffas regelbundet innan de åker och lär känna varandra, en brokig skara ungdomar, utvalda för att inte passa varandra särskilt väl, utan verkligen med alla olika tänkbara bakgrunder, pluggisar som stökisar, introverta och extroverta. Tillsammans får de lära sig historien, se Schindler’s List och sedan gå i hans fotspår i Krakow. Världens kanske i dagsläget mest aktuella och viktigaste lärdom.

Klicka på länken för att komma till mer info på Wikipedia.

Det är stort. Gigantonormt. Det är något jag själv verkligen skulle vilja få möjlighet att göra en dag, att få besöka koncentrationslägren Stammlager 1 och Birkenau, att få besöka Schindlers fabrik, gå på torget, och igenom gettot, allt jag sett i filmen, och verkligen få uppleva historien på plats.

Så i söndags ville jag bara veta att Diesel landat ordentligt. Ville inte jinxa något. Jag bad varenda kraft i hela universum hjälpa honom ner ordentligt på jorden igen. Hel och vid liv.

Han är klok min son (jaja, vår son då). Modig. Stark. Vettig. Otroligt fina värderingar. Vi har lyckats väl att uppfostra honom till en fin ung man som värnar om sina kamrater, hjälper till när han kan, står upp mot orättvisor och visar världen omtanke och empati. Jag VET att han kommer klara sig, förmodligen bättre än de flesta. Men han kan inte påverka planet. Själv är jag onödigt flygrädd men jag flyger ändå, om jag måste, med Diesel, och jag klimatkompenserar ALLTID.

Nåväl, vi hade sovit kanske 2,5 timme, till och från, innan jag skjutsade honom till bussen som tog honom till flygplatsen i Norge för att flyga vidare till Polen. Och under tiden jag väntade på besked att planet landat tryggt och säkert i Polen var jag ett nervöst vrak.

Söndagar är normalt städdag men det fick vänta.

Med den minsta, finaste lilla saxen i huset klippte jag meditativt örtstam för örtstam, blad för blad, på mina örter och la ut dem för att torka.

Jag förberedde byttor med jord där jag blandade gammal jord med lite ny jord som fått tina upp inne, och med aska och kaffesump, som jag skrev om häromsistens.

Lyckas jag med örterna nu har jag kryddor i all evinnerlighet. Jag ska stoppa ut i kryddlådorna när sista frosten är över, mest troligt efter midsommar. Sedan borde jag kunna skörda hela säsongen, torka, hänga upp, förvara. Ta in och plantera om i krukor igen i höst inför vintern.

Medan jag pysslar med örterna, och pysslar om blommorna, pratar jag för mig själv i diktafonen. Sjunger med Metallica i bakgrunden. Myser mitt i oron. Men jag vill inte kalla det oro direkt, bara 100% fokus på Diesel, och att få ner honom på marken. Bara jag vet att han landat ok kommer jag kunna andas lättare igen. Han kommer klara alla situationer han utsätts för. Han är stark, modig, klok och fantastisk.

Här har jag verkligen inte varje tanke på sin plats, det är fullkomligt kaos i huvudet, men jag tar djupa andetag och försöker hitta tillbaka till tankarna jag vill fokusera på.

Nedan kommer ett litet exempel på hur tankarna gick, och vad jag sa på diktafonen. Välkommen till min adhd hjärna, extra allt.

adhd rant [svammel]

”

Peanut har börjat sjunga, annorlunda, som en fralla-reel. Lite som ett kvitter som övergår till gutturalt yl, fast lågmält. Måste filma, hon kanske kan bli influencer? Har sett massor med frallor på insta.

På vilket sätt växer örterna? Vilka trivs tillsammans? I vilken gjord. Näring? Utöver aska och kaffesump. Gammal jord blandad med ny gjord och näring.

Alla behöver en mamma, som älskar sina barn lika mycket som jag älskar mina. Alla mina barn. Barnen kanske inte alltid håller med, då jag har en tendens att vara lite hönsig, (mother hen in English) men kärleken är ändå det som betyder mest.

Om alla fick lika mycket kärlek som mina barn får skulle det inte finnas några krig, terrorister, eller gangsters som livnär sig på våld.

Jag pausade lite här och googlade mig fram till att oregano trivs med salvia, och timjan trivs med rosmarin, basilikan fick egen kruka och persiljan fick flytta ihop med citronmeliss och gurkört. Chilin fick näring och mer jord, aloe veran fick mer jord och Dr. Westerlund fick en större kruka. Ska be om hjälp att beskära den så man kan ta sticklingar. Orkidén behöver lite kärlek.

Skrattar lite för mig själv, Daniel sa könsord (gender words) till mig igår. Han hanterar sin stress på sitt sätt. 😉 Alltså, han svär oerhört sällan så när jag skriver att han sa könsord, så menar jag att han verkligen sa ordet ”könsord” till mig när jag fladdrade lite för långt i min nervositet.

Reflekterar över att några av låtarna på spellistan inte är mina favoriter, men lyssnar ändå. Ilandsproblem (first-world-problem) kan man kalla det när man har en ny, random playlist som inte går i ordningen jag är van vid i min egna playlist. Gamla Metallica ändå.

Visslar falskt, men i takt i alla fall, gamla skivorna, ber till Cliff att hjälpa Diesel på vägen. Tecken från Cliff att han ser till att Diesel landar ordentligt. Orion nu då? Nähä, seek and destroy, ändå rätt passande, hide and protect.

Det börjar värka i mammasjälen, nu borde de ha landat. Ovissheten är vidrig. Visslar med och gläds åt det familjära i vissa av låtarna jag känt i över trettio år. Okej, Daniel hade redan kollat, det är 40 minuter kvar tills de skulle vara framme. Skönt att veta. Vi sköter vår oro på varsitt håll, snyggt. Utan konflikter.

Jordförbättra. Gammal jord, ny jord, organiskt material, kaffesump, aska. Astma. Note to self, aska är torrt att inandas. Huvva, tänk er askregnen över Auschwitz. Ryser och skjuter bort tankarna.

Gruvsamt är var det är, förbannat tungt att bära. Agasamt. Älskar jämtska (local dialect in Northern Sweden). Förbannat humbling experience (älskar svengelska) att ha sonen på ett flygplan i luften på väg till Polen när Ryssland precis kränkt Polskt luftrum i några sekunder. Krakow ligger ganska nära gränsen till Ukraina.

Anna ringer, jag ber till Cliff Burton, Diesel landar när som helst.

Tappar svenskan. Det här är så viktigt, jag behöver det där, han behöver det här. Han kommer klara allt, det är jag som måste klara av det.

Såga isär navelsträngen.

Vilken erfarenhet. Han kommer växa så mycket, kommer komma hem som Barbapapa och spränga huset som blir för litet. Kommer hem med alla erfarenheter och har vuxit flera meter. Kommer hem som Gandalf, hos Bilbo.

Daniel kom in, följer planet i realtid. Ser när det landar. Vet inte om det är moderlig instinkt, eller faderlig, men han kommer i samma minut som planet landar så jag får se det, och kan andas ut. On ground. Lättnaden sköljde över mig som en vinterkräksjuka med instant illamående. Skulle kunna sova en halvtimme bara för lättnadens skull. Har jag sagt att jag är flygrädd? Hahahahahahaha.

Hysteriska mamman. Inombords.

Mer vin till folket. Häller upp ett stort glas. Mega pint. I thought it necessary. Han är i Polen, jag kan INTE köra och hämta honom. Tack Martin, morfar, Vicke, mami, mamma, mormor, farmor och farfar, Cliff, Chris, Chester, Jeff. Tack hela universum.

Ni skulle höra mina suckar. Daniel bara skakar på huvudet och går ut igen.

Diesl-ur [uttalas på isländska] mi amor. Älskade, älskade, älskade unge. Tack och lov.

Undrar hur det skulle vara med riktigt tegelgolv, som att bo i ett orangeri (conservatory in English)? Åter till projektet som Daniel inte vet om än. Måste bygga en ställning till fönstret vid soffan, för gurka, druvor, och melon, inomhus. Klätterställning, som Dogges kökshylla i nya lägenheten.

Nästa steg i vårt hem är att bygga en köksö. Jag har en ritning, eller egentligen en bild från Pinterest, som Daniel får följa när vi hittat en lada som vi får ta virke från. Jag skapar projekt, Daniel utför. 😉 Han har sin bod, och apropå julmust måste jag visa er hur fint han har renoverat sin bod med virket som Jämtkraft sågade ner första vintern vi bodde här. Det är ett separat inlägg som vi påbörjat för länge sen.

”

End of rant, Mic drop.

Om du har orkat läsa ända hit så måste du vara lika trött som jag blev när jag såg att Diesel landat ordentligt. Bara för mig att läsa igenom detta innan jag trycker på publicera gjorde mig alldeles matt.

Detta är ett exempel på min omedicinerade adhd, under ”extrem press”. Vid många andra tillfällen ser jag både min och Diesels diagnoser som superkrafter, men ibland är känslorna på utsidan och då är det bara att gilla läget, och göra det jag vet fungerar för stunden.

Ha en fantastiskt dag, ta hand om er, och ta hand om varandra. Krama om era nära och kära en extra gång.

Kärlek, respekt och massor med adhd kramar,
El

Sustainable routines!

By Lämna en kommentar

Ja hållbara rutiner, vad är det? Och hållbara planer? Hållbart jobb? Fritid? Ekonomi?

Det senaste dryga året har jag testat att följa uppsatta rutiner. I princip varje dag ser likadan ut, med veckoliga variationer.

Inspirationen kommer från min son Diesel, som med sin adhd har blivit oerhört hjälpt av att hålla superstrikta rutiner. Mina är inte lika strikta som hans, men jag försöker följa de så gott jag kan, och det märks stooooooor skillnad på både hur jag mår och vad jag får gjort om jag följer dem.

Varje vardag kan se ut så här:
7-9 – morgonbestyr, Peanuts morgontoalett, dricka kaffe och vakna ordentligt, göra frukost/lunch, göra iordning matsäck, jobbväska och ”gå till jobbet”; hyrda kontoret, gästhuset eller köksbordet, eller var jag bestämmer mig för att sitta och jobba för dagen
9-12 – jobb
12-13 – lunch och promenad med Peanut
13-16 – jobb
16-18 – matlagning och middag, middagstoalett med Peanut
18-20 – kreativ tid
20-22 – chilla med bok eller serie, Peanuts sista kvällstoalett
22- 7 – sömn

Det tar en stund att somna… för mig i alla fall.

Målet är att även veckorna ska se likadana ut:

Måndagar är det planering inför veckan som kommer, att hitta balans mellan jobb, blogg, vila, uppstartsmöten och kick-off
Tisdagar är min dag med bil och frihet att jobba var jag vill
Onsdagar är en bra dag att testa gymmet
Torsdagar har jag bil och SPA-dag
Fredagar är det perfekt att plocka undan och städa inför helgen, göra mysigt
Lördagar sovmorgon och fridag, förbereda inlägg
Söndagar sovmorgon och städdag, samt utlägg av inlägg

Det enda jag inte fått till ännu är gymmet och träningen. Det kommer tänker jag.

Eftersom jag skriver mest hela tiden så har det blivit enkelt att följa upp mina vanor och rutiner i en habit tracker. Både för min egen del, men också viktigt för min utrednings skull. Jag fungerar väldigt bra i vardagen, när jag följer mina rutiner, och gör det jag ska. Jag har också adhd. Utreder en massa andra bokstäver också, men utgår ifrån den dokumenterade adhd:n i vardagen.

Många kanske frågar sig hur det fungerar med adhd och ett jobb som ekonom? Alldeles förträffligt är det snabba svaret på det, inget hjälper så mycket som stenhårda deadlines. Kreativiteten är spretig och ibland kaotisk så tryggheten i det absolut svart/vita med OERHÖRT strikta riktlinjer och deadlines är väldigt skönt. Det är bara att göra. Just do it. Get shit done.

Jag har alltid drömt om att ha ett pysselrum, där symaskinen kan få stå framme, och där alla saker har sin plats så det alltid är enkelt att sätta sig när kreativiteten kommer fram. Virka, rita, skriva, sy, måla, planera projekt till huset, bloggen, eller jobbet. Men kreativiteten har alltid fått stå tillbaka för jobbet, och karriären, och ekonomin. Tills nu.

Nu är det inte riktigt så längre utan när kreativitet är med på dagliga schemat så har jag hittat en plats för var sak, både i skafferiet och ute i gästhuset, eller ateljén som vi nu kan kalla det. Kärt barn har många namn. She-shed, gästhus, fristad, ateljé, tillflyktsort, mitt paradis på jorden.

Inne i huset, eller torpet, eller stugan, eller orangeriet (som det skulle kunna bli om det vill (host, host Daniel vet inte riktigt vad det innebär än)), så har det lilla rummet bakom köket fått bli till skafferi.

Walk in cupboard. Alla köksskåp, som ”råkade” bli nerskruvade när Daniel var på nån resa häromsistens, har fått flytta in dit och väntar på att få lite färg och kärlek. Men det funkar finfint som det är så det får bli ett projekt som ligger långt ner på priolistan. Nästan allt har redan fått sin naturliga plats.

Bilder kommer, både före- och efterbilder, på alla våra projekt, som alla har just hållbarhet gemensamt. Vi vill inte ha ett nytt kök, vi vill återbruka gammalt och ge huset mer själ.

Först ska vi måla väggarna i köket, kakla, måla skåp och lådor, bygga köksö, bygga och sätta upp torkställning, få till belysning, köpa köksfläkt. Ja den förra fläkten dog. Det började lukta bränd el så det var bara att plocka ner. Vi har inte köpt en ny än så det osar ibland. Behovet av en ny köksfläkt är stort. Här vill vi inte ha begagnat eller återbrukat, men hållbart, bra kvalitet och så miljövänligt det går.

Det finns ingen egentlig priolista utan det får komma som det kommer, ekonomi och inspiration får styra. Och Daniels ork och vilja att förverkliga mina drömmar och projekt. 😉

Just nu är det mycket att göra på alla plan, det är mycket jobb, med bokslut, deklarationer och rapporter. Det är mycket att ta tag i hemma, och våren står bakom knuten (även om det snöade en dryg decimeter under gångna dygnet) så listor, listor, listor. Och rutiner.

Emellan jobb, blogg, bok, och kurs (i naturmedicin) är det viktigt att andas och njuta av detaljer i min omgivning. Att fortsätta skriva listor, följa upp rutiner, och gå på promenader, mysa med Peanut, och stanna upp och lukta på blommorna. 😉 Att inte ignorera kroppens tydliga signaler när vila krävs.

I söndags åkte Diesel med ett skolprojekt som heter Tolerans till Auschwitz. Han kommer hem på torsdag. Tills dess har jag tungt att andas men jag njuter samtidigt av att han får börja utforska världen utan sina föräldrar.

När han reste i söndags startade jag ett plantera-om-växter-och-örter-projekt, och under tiden jag pysslade på hemma, och höll mig sysselsatt, spelade jag in det jag ville ha nedskrivet till både bok och blogg i min lilla diktafon. Snabblyssnade igenom den inspelningen igår och kunde inte annat än skratta åt mitt osammanhängande babbel. Ett inlägg om detta kommer, jag lovar. Det blir mycket underhållande. 😀

Tills dess, ta ta. (Hör Dr. Lecter)
Kärlek och respekt,
El

Sustainable puzzle

By Lämna en kommentar

Sustainable everything

What was I thinking? I got sidetracked!

That actually happens from time to time! I had a boss back in the day that used to say that one of my weaknesses (read challenges) was what he called  ”fort och fel”, or fast and wrong in English, but it just doesn’t sound as good as it does in Swedish. Thanks Magnus! 😉 I still snicker to myself at this almost daily, when I do ”fort och fel”. And yes, almost daily.

Some of you, who have been reading this blog and followed Sustainable Living since the get go, almost ten years ago, might wonder why I am doing this in English now?

Well, I am going to try to live on this. We are going to try to live on this. So I have to reach out to a larger audience and since English is my second language, as well as my day to day work language, it is very natural to me.

So with that said – drumrolls and fanfares – welcome to Sustainable Living 2.0.

All pieces of my life puzzle are slowly falling, or furiously whirling, into their right spaces and places.

I got smacked on the head by universe, asking me, in not so gentle terms, what in the world was I thinking, and doing?

Sometimes I literally stumble across, or over, possibilities that I find impossible to resist.

I am diagnosed with adhd. Those of you who know me personally, know this, and see this, and those of you who have followed Sustainable Living also know this.

When my husband and I were investigating our son’s adhd – his team of doctors asked when I got my diagnosis. At that time I hadn’t, but it was just too obvious to them. Some ten years ago. We all probably knew from the beginning, I was just never investigated and diagnosed as a child.

All this time since I have continued to remind my son that his adhd is a super power. That with all that extra focus, energy, and his extraordinary intelligence he can do, and be, anyone and anything he dreams of.

Next year is the big 50 for me (but please read it five-o) so it’s only natural that I have some sort of life change. I wouldn’t call it crisis, I’ve never had an age related crisis. Many different crises but never one related to age.

When I was just a kid I wrote journals, thoughts, poems.

When I started out on this little adventure with the blog, Sustainable Living, nearly a decade ago, I wrote all the time, and everywhere. I wrote on the bus, I wrote in front of the TV, I wrote in bed, by the pool, at the table, always and everywhere.

Then I got side tracked.

We sold our apartment, bought a house, got another dog, I quit my job, opened up a company, travelled and thrived. For a few years this went on. I think I let the hubris hat control me. Remember the hats, I will get back to them.

Then shit happened.

Several people really close to us died, and got really, really hurt, two of our three dogs died, my husband got diagnosed with diabetes a month before corona hit, and we were isolated for almost two full years. Our son, with his adhd, and dyslexia, was home schooled (doctors’ orders) for over a full year of school. Oh, my heartfelt overwhelming thanks goes out to all you beautiful, clever, patient people working with our kids.

At one point during this period in time I had to call 112 (911 in Sweden). I thought I was having a heart attack so I spent the better part of a day hooked up to different beeping machines and was pretty much drained of blood for all the different tests. I was ok, it turned out, it was only anxiety.

We had pretty much already lost everything we had at that point. And we suffered so many losses of loved ones. My business was gasping for air and all we could think of was how to survive.

Once again we sold our home. Big house. Big dept. Little left, but we decided to move up north.

We found a little cottage by the water in a tiny village just outside of Östersund. We moved up in October 2020, and it turned out to be the best thing we’d done since producing our son. We will never again move voluntarily. They will have to carry us out, either on gurneys or pry our fingers from the door frames.

The first year of our new life up here was a year of continued struggle. With one foot in exhaustion and the other in desperation we did what we had to do, just to get by.

My husband, Daniel, started sharpening knives for our neighbors and the people in the village, and in return he got some fish, some meat, some bread, or some berries, or mushrooms, or whatever whomever had an abundance of. We had nothing so a piece of moose or reindeer meat, or a trout from the river outside, was more than welcome. Such a luxury.

Then came the big crash. I crashed and burned. Everything I had fought for was lost. So I allowed myself to crash, and I did.

But I had my family, our little cottage by the river, and the foods we got from Daniel’s knives, and whatever we could harvest, forage, or fish on our own. I still had most of my clients left, that stuck with me through all the hardships, and I started a new tiny little business.

I got myself a little Frenchie girl called Harley Quinn. She helped me smile and laugh when there was nothing to smile or laugh at. I sat, still like a rock, for hours, and hours, and hours, just quiet, listening to birds, the winds, the water, and Harley. We took long and short walks, up and down mountains, we kayaked upstream and downstream. We swam in the river and cooked outdoors.

We started little projects in the garden, we sat at the dock and watched the beaver as he swam past with logs for his big family house. There were five of them at one point but we haven’t seen them quite as regularly lately so they must have been driven to relocate upstream, but surely not by us. We love every sign we still see of them.

Anyway, by this point I had one foot in exhaustion and the other in depression, so I had no energy for struggle. I continued working with the few clients I still had in my tiny little business, and continued working in the garden, and taking long walks in the mountains, as well as long rides in the kayak. Always with Harley. We picked herbs, and mushrooms, and berries. We fished. I haven’t started hunting yet, but I want to. To get food, not for recreation.

Then our third dog died, Padrino. And not long after that Harley died too.

For the first time in over a decade our home was empty, without a dog.

The panic that I felt, not tripping over a dog in the kitchen, or stepping in pools of drool while cooking, or having company going to the bathroom, and not having a dog next to me in bed was the worst panic attack I have ever had.

I can crash, and burn, and rise. But I need a dog doing it.

This is Peanut.We stumbled over Peanut. Went and got her almost immediately after we saw her, and she has not left my side ever since.

She is also a Frenchie, only ten months, so we are working on everything but our bond. I think she just walked into my heart, made her room there, kind of like how she makes the bed, and she claimed her place, and I hope she can stay for a long, long, long, long time. I don’t know how many more times my heart can be broken.

But this leads me to where I am now.

Physically in our little cottage by the river in Northern Sweden. Mentally exactly here too. In our little garden, only now covered in a thick layer of beautiful glistening snow.

So I think, the first week of 2023, I woke up and started feeling a little more energetic, but really, really creative so I started writing again. I have made a few futile attempts at writing on the blog but strongly felt something was missing, and I really didn’t want to dwell on the past. I have been writing again, daily, weekly, since that first week of last year. A book started to take form. Thousands and thousands of words, stories, tales of the past, ideas of children’s books, recipes, texts, thoughts.

Back when I was just a kid my best friend and I said we were going to write a book together. We would call it The Great Misconception of Life. That book has been at the back of my head my whole life. Until now, when it suddenly moved forward to the front. The front, in front of everything else. I’ll get back to that as well.

I want to live right here, and right now. With the energy I got at the moment, somedays manically (not maniac-ally but mani-cally) energetic, somedays tiredly low. What makes me happy is here.

Somedays I medicate, somedays I don’t. Somedays I meditate. Somedays I still sit for hours not being able to get myself to do anything, and I let myself do nothing. I let myself listen to the water, and the birds.

The life change I wrote about, the side tracking and the focus I have regained is all about making the choices, and changes, that will allow me to do what I love. To do what I started out with almost ten years ago.

I want to write, I want to learn, and I want to teach. And I want to do it together with the people, and the nature, that surround me, and support me.

With all the experience I have there is so much to share. And with the curiosity I still have there is so much to learn.

So, today, I have one working foot in finance, in the games and interactive media industries, and the other foot in writing. All the lectures, tutorials, presentations, webinars and teachings, in the business of games, I have created and started planning will continue this spring, all throughout our long country, and I will never give up my loyal clients, for anything in the world. But I will allow myself time to write. And try to, if not make living of it, at least earn a few bucks.

For all posts from this day forward I will use the following tools, my computer, my little camera, my little voice recorder, my little smart phone, and my tiny earbuds, as well as good old fashioned pen and paper.

Feel free to reach out if you want me to write something for you or your business.

This blog has been my sidekick for almost a decade and I have had another tiny little business for it, aside from the finance one, hardly making any money at all, but a few bucks here and there have rolled in.

All the ads on this site are ads I have chosen, that are in line with my beliefs and the way we live.

If you click on any of the ads on this page and happen to buy something I get affiliate cash. If you click on any of the links in any of my posts that takes you to an affiliate shop will also get me cash. All sponsored posts will have this clearly stated at the top of the post.

We also humbly and gratefully accept donations in order to finance the writing and our future projects. So if you like what you read – any amount to my GoFundMe, PayPal, or Swish goes a long way!

Our coming posts will be about how to make your own soap with what nature provides, how to cook with weeds, not weed-weed in Sweden, but weeds that grow abundantly around us (currently under a think layer of snow). I have dried and frozen plenty to cook with.

We will also share photographs of all things gorgeous in our day to day life as well as little tips and tricks on how to live with adhd after exhaustion and depression. Oh and let’s now forget about menopause! Ha, I am almost fifty!

It’s also time to spend a few minutes introducing my husband Daniel. We’re going on fifteen years together, and more than one lifetime of memories already. We met, we kissed, we got pregnant, got married, and got a dog, then three, and then.

He, too, knows all to well what it’s like to literally hit the floor. He crashed onto the stone floor and got picked up by an ambulance, spent a day at the hospital, and a year recovering from exhaustion. Changed careers, from having spent almost twenty years working with security to property management. He picked up a hobby making and sharpening knives. He makes and uses his own fishing lures, and he is a really handy man.

A few years back, when we moved up north he started growing a beard. He’s always had a beard, or a goatee, the whole time I have known him, but I mean he started growing a real beard. He joined the Swedish chapter of the brotherhood of Bearded Villains, (click on the link for more info) and from being a grumpy old fart, jaded by the violence of his former work, he’s like a natural born lumberjack, shuffling around in his flannel shirts and hiking boots, sharpening knives, flirting with the old ladies, smoking a cigar on the dock, downing a bourbon, and humming to the birdsongs. He also managed to win a huge giveaway and a feature on his cigar clubs front page Ash Hole Cigar Club, (click on the link for more info).

He went and got himself an instagram account and overnight became an influencer! He has over 16k followers and gets sponsored for beard stuff, tattoos, travels, cigars and such. He wins competitions and what not and he will be a very large part of this blog, finishing all the projects I start! 😉

You can check his instagram out here https://www.instagram.com/devilianos/.

In our endeavors to live sustainably we have committed to make and create everything we can from scratch, in a way that leaves almost to zero waste, and if possible we will always reduce, reuse, remake and recycle.

Respect and love,
El & Daniel
X.

Att erkänna svaghet är en styrka

By Lämna en kommentar

ADHD är en superkraft. Envishet är en superkraft. Pannben är en superkraft. Carina, du är min idol. <3

Samma superkrafter kan också göra att man kanske lyssnar mindre på sin kropp och vilka signaler man får, både från sig själv, och sina nära & kära. Alla superkrafter har sitt kryptonit.

Mest troligt kommer jag nog aldrig erkänna, eller säga att jag nått någon gräns eller gått in i väggen, men däremot kan jag erkänna att jag under en väldigt lång tid nu har varit oerhört trött. Nästan letargisk (synonymt med sjukligt slö; slö, håglös, loj, apatisk, flegmatisk, energifattig, håglös, lat, likgiltig, nedstämd, trög, förslöad – ja ni fattar). 

Utmattad.

I vårvintras skrev jag första gången om min egen utmattning. Att ens skriva orden kändes lite konstigt. Jag? 

Då, i mars i år, tyckte jag att återhämtningen tog lång tid. Nu i december sover jag fortfarande 12-16 timmar per dygn. Då klarade jag bara av att hålla fokus korta stunder åt gången, och nu kan jag sitta fokuserad i timmar igen. Men sen måste jag sova. Men jag kan inte somna. Paradox. Så fort jag blundar börjar det snurra, det röda nystanet med alla lösa trådar som ingen reder ut längre. Utan medicin är det omöjligt att somna, men med medicin vaknar jag ofta och sover oroligt. Vaknar trött. Den värsta vrålångesten har försvunnit, nu är det en litet gnagande oro i bakgrunden, lättare hjärtklappning ibland, och framförallt sömnen som inte återgått till det nya normala. 

14 september förra året (2020) tvingades jag ringa 112 och låta Daniel skjutsa in mig till SÖS-akuten. Där fick jag ligga i fyra timmar, uppkopplad mot diverse maskiner som mätte puls och blodtryck, ultraljud av hjärtat och ekg. Jag var helt bortdomnad i benen och armarna och hade ett djupt, hårt, ont tryck över bröstet. Allt jag kunde tänkta på när jag låg där på britsen var vem som skulle berätta för Diesel hur mycket jag älskar honom. Vem ska pussa och krama om honom och hjälpa till med läxor och prata om stort och smått, och skratta åt alla hyss. Gud va jag älskar att skratta med Diesel. Vi gör det ofta. Asgarvar. 

Blodprover och alla tester visade att hjärtat var starkt. Friskt, på pappret i alla fall. 

Vad jag upplevde då var en vidrig ångestattack. Eftersom jag aldrig upplevt det tidigare hade jag ingen ANING om hur fysisk den smärtan är. Aldrig har jag varit så rädd för att dö, förutom på en flygresa mellan Chicago och Columbus, eller när vi höll på att drunkna i Surfers Paradise. Men det var INNAN Diesel. Då var jag ung och i princip odödlig. Nu, 45 år och inte i den bästa formen jag varit i, och vem ska ta hand om min son om jag dör? Diesel behöver mig. Jag måste leva.

I oktober gick flyttlasset upp hit, och jag började sova. Fick lämna det stora svarta hålet nedanför Dalälven, lämna några av alla de kamper vi var mitt uppe i då.

Vi hade förlorat min älskade Mami, och Roine, och Martin, och Mira, och Goblin., Daniels kollega dog i sömnen av diabetes.

Daniel fick sin egen diabetesdiagnos, och tog det tungt, så tungt, då hans pappa Sölve dog i diabetes.  En av våra närmsta vänner hade helt omänskligt överlevt en krasch då hon blev påkörd av en smitare. Hon är fortfarande inte återställd. Vi förlorade allt vi hade av värde i en mycket smärtsam process.

Att tillåta sig bli lite knäckt, att brytas ner, för att komma tillbaka är nog det viktigaste vi kan göra med några av motgångarna. Erkänna dem, för att fortsätta framåt, uppåt, utåt. Jag erkänner att jag hösten 2020 kraschade hårt. Då hade jag kämpat i tre svåra år med de största förlusterna i mitt liv. Av familj, vänner, kollegor, djur.

Sedan oktober förra året har vi inlett en ny epok i våra liv och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den ännu. Diesels småbarnsår är över, han går snart in i tonåren och har blivit en fantastisk ungdom. Det är turbulent ibland, men vi skrattar fortfarande. Vi har lämnat utredningar och utbildningar bakom oss. Jobba heltid och göra karriär samtidigt som jag skrev på bloggen, och gick Komet-kurser, och läste om ADHD. Vi slänger in lite dyslexi också, och en pandemi som gör att vi måste sitta i karantän och hemskola Diesel. 

Att leva med barn som har, ja, vad kallas det nu då? Funktionsvariationer? Diagnoser, funktionsnedsättningar, neuropsykiatriska funktionshinder, kärt barn har många namn. Ja nåväl, så att leva med ett barn som har det i text beskrivet ovan, kan vara tufft i perioder. 

Mer tufft för vissa och mindre tufft för andra, men jag tror att ALLA stöter på patrull med dessa diagnoser ibland. Nu har jag ju den egna fördelen att jag själv har diagnosen ADHD, så jag kan sätta mig in i och förstå Diesels. 

Vi är så fantastiskt lika i personlighet och temperament att Daniel skrattar till alltsom oftast när vi gör något typiskt adhd-igt. Det brinner av en fyrfas och slocknar lika snabbt. Det går fort i hockey! Och i Bergströmska adhd-hörnan. När strömmen gått börjar vi skratta igen. Emellanåt går vi kurser och tar hjälp från proffsen. Vi går i samtalsstöd och lär oss hela tiden och utvecklas. Tillsammans som familj, och individuellt. 

Här kommer vårt år i bilder!

Här hämtar vi vår styrka och vila.

Ta hand om er, och varandra.
Kram,
El

Utmattning och omega 3

By Lämna en kommentar

Nu har vi bott här uppe i Jämtland i nästan fem månader. Oktober till mars. Höst och vinter. Och vilken vinter sen! Vi har precis gått in i vårvintern när solen värmer, snön smälter, fåglarna leker febrilt och naturen vaknar sakta till liv efter en lång och välbehövlig vila. Både jag och naturen har sovit under hela vintern och nu är vi redo för nya tag med ny energi.

Att ha stått med ett ben i utmattning och det andra i desperation gör att jag ser på livet och våra värderingar på ett helt annat sätt, än för bara ett halvår sedan. I december förra året fick jag min egen adhd-diagnos som jag i och för sig vetat om i princip hela mitt liv, och det blev mer eller mindre klarlagt under Diesels utredning att även jag har adhd. Men jag ville inte göra något åt det så jag behövde ingen egen diagnos. Efter min utmattning och långa, långa återhämtning tycker jag det är viktigt att veta och även hantera min egen adhd. Även superkraften kommer med kryptonit och akilleshäl.

Diesel äter inte sin adhd-medicin längre då han får för stora biverkningar av den. Har får ont i huvudet och tappar aptiten och får som följd ont i magen av hunger. Han har varit hemskolad i över ett år nu i väntan på vaccin så vi har inte behövt medicinen heller. Han klarar skolan utan några som helst problem. Själv väntar jag på att få tid här uppe i Jämtlands psykiatri, men covid-19 gör att det ligger nånstans lågt prioriterat och i framtiden. Och det är inte så att jag har bråttom, har jag levt hela livet utan, behöver jag inte hasta fram medicinen. Jag har däremot bestämt mig för att prova. När tiden är rätt.

En tid nu har jag tagit Zinzinos balansolja varje dag och vitaminer för immunförsvaret. (Klicka för länk till Zinzino.) Omega 3 och D-vitamin. Dagarna lunkar på i en ny sorts rutin. Vi vaknar, jobbar, går ut med Padrino och lagar mat. Äter, promenerar igen, eller åker skidor. Vi tränar utomhus med våra kroppar som redskap och vi äter kosttillskott. Jag kommer göra ett helt eget, separat, inlägg om vår balansolja och våra vitaminer av Zinzino som jag börjat jobba med. Vill du veta mer innan det publiceras är det bara att skicka ett mail.

Daniel jobbar nu heltid, från köksbordet, på distans, och jag har börjat komma tillbaka. Återhämtningen tar tid, men efter flera års kamp lyssnar jag på kroppen. Att KUNNA lyssna på kroppen och vila när jag behöver gör mig oerhört tacksam och ödmjuk. Jag är så lycklig att jag kan luta mig mot Daniel och låta honom bära vår börda ett litet tag till. Jag orkar mer och mer för varje vecka och i takt med ljusets återkomst bygger jag egen energi.

För att Daniel ska kunna försörja oss behöver vi leva billigt och enkelt. Det har jag skrivit tidigare och det lever vi efter. Att konsumera så lite som möjligt och göra det mesta av de få resurser vi har.

Vi vårdar och tar hand om det vi har, handlar närproducerat och Daniel har blivit expert på att leta extrapriser och bra dealar. Det finns så klart en stark önskan om att hans/vårt idoga fiskande ska ge oss tillskott i frysen, men än så länge har vi kommit hem tomhänt.

Min adhd till trots har jag alltid älskat att meta och pimpla. Jag kan sitta still och tyst i timmar. Kan inte greppa varför, och det är typ enda gången jag verkligen kan vara lugn. Brunkullans te i kåsan och en tunnbrödmacka i knät.
Daniel har aldrig haft problem att sitta still och tyst långa perioder. <3
Visst känner ni känslan? Lugnet. Balansen. Ron.

En vacker dag får vi upp en fisk, eller fler. Öring, röding, sik, harr, abborre. Målet är att vi inte ska behöva köpa nån fisk utan få upp vår egen. Till våren/sommaren kommer jag testa att lägga nät. För är det något vi har nu när vi inte konsumerar, så är det tid.

Som avslutning bjuder jag på lite inspiration till fiskrätter. Omega 3 i dess naturligaste form.

Röding med knaperstekt skinn, smörslungade (förblancherade) sparris och morötter, avokado och skagenröra.
Rökt röding från Börtnan. Nomnomnom
En wrap med kryddigt ris, rökt röding, vårlök- och tomatsallad, toppad med hemgjord chilimajo med soya.
Några krustader med skagenröra (såååå enkelt att göra egen) och en röra med rökt röding, äpple och pepparrot tillsammans med stekt röding och stekt citron.

Ha nu en skön söndag, vi behöver ta oss ut i friska luften och naturen, där återhämtning och energi tankning sker naturligt.

Kram,
El

Vår stora livsresa

By Lämna en kommentar

2019 och 2020 kan för evigt försvinna och stanna i glömska. Så nu var det klart. Nu blickar vi framåt och gör som Hans Majestät Konungen; vi vänder blad. 😉

De vi förlorat kommer vi för all framtid älska, sakna och komma ihåg. Vila mjukt våra älskade vänner och familjemedlemmar som lämnat oss.

Det vi förlorat i materiella ting för stå för den gångna periodens märkliga svarta hål. Allt annat kan vi gräva ner och glömma bort.

I oktober 2020 vände vi våra liv. Kvar i den lilla familjen är jag, min man Daniel, vår son Diesel och vår Cane Corso Padrino. Vi har tyvärr förlorat både Mira och Goblin.

Denna magiska utsikt är från vår veranda. Front porch får en annan känsla här.

Vi sålde rubb och stubb i Stockholms skärgård och flyttade upp till Jämtland. Ett litet samhälle utanför Östersund som heter Lit. Några diagnoser rikare och materiellt oerhört mycket lättare.

Renar på tomten. Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Donner och Blitzen… lagom till jul. Sa jag magiskt?

Vi kommer inte tråka er med alla negativa detaljer, jag tror efter det senaste året/åren har vi nog alla fått nog av det. Så vad har vi gjort; och varför väljer jag att skriva det här och damma av bloggen ytterligare en gång?

Att sitta vid älven och betrakta lågorna från eldtunnan i en iskall solnedgång?

Vi har gjort allt i vår makt att överleva och att leva vidare. Enklare.

Mindre hus, bara en bil (läs gammal, billig Volvo som går som tåget och alltid levererar), färre ägodelar. Att återbruka, återskapa, laga, återvinna har alltid varit vår melodi och nu gör vi det hela vägen. Förut har vi köpt hjälp när vi behövt, men nu ska vi göra det mesta själva. Inte att sluta be om hjälp utan bara att inte betala någon annan för att göra något vi kan göra själva.

Nu ska vi investera i vår tid, och i oss själva. Inte springa i ekorrhjulet för att tjäna pengar som vi kan spendera på tjänster och varor andra använt sin tid att skapa.

Vad behöver vi egentligen för att vara mätta, varma, belåtna, trygga och nöjda?

Ja, här skulle jag vilja påstå att vår lilla familj har hittat precis den balansen. Vi har kvar en del av våra möbler, bor i ett litet hus som är precis så stort så vi kan få plats och ändå kunna gå undan. Ungefär hälften så stort som vårt förra drömhus på Värmdö. Här är de perfekta förutsättningarna att börja om.

Vi har en kamin för vedeldad värme, vi tar vatten från älven, vi räknar på framtida solceller på taket. Vi har en bil som tar oss runt i Jämtland när vi behöver men kan nu både gå, cykla, och sparka till affären, apoteket, skolan, vårdcentralen. Vi lagar mat från grunden och slänger ingenting. Svensk husman med lokala råvaror har det blivit mycket av sedan vi flyttade upp.

Slökokt ärtsoppa, sockerfria mini cupcakes och mormors pannkakor. Receptet på ärtsoppan finns här (klicka på bilden för länk).
Lenas tortellini i värmande buljong med riven parmesan. Enkel, billigt, gott, värmande, styrkande.
Farmors pannbiffar i sky med lök och potatis. Strunta i alla märkliga luftdrag som kommer efter. Det är det värt. 😉

Vi ska fortfarande jobba för att betala våra räkningar och skulder men vi ska sluta lägga pengar på onödig konsumtion. Observera onödig konsumtion. Vi ska inte jobba för att spendera.

Vi ska nu försöka leva så enkelt som möjligt, så billigt som möjligt, så hållbart som möjligt. För oss, vår hälsa, vårt välmående, och vår lycka, och – för vår natur. Vi ska leva i, och i samklang med, naturen.

Vi älskade alla att göra pepparkakor tillsammans igen. Julmusiken i bakgrunden och underbara dofter i huset. I år hittade vi tillbaka till julens sanna glädje; enligt oss är det glädjen att få spendera tiden tillsammans.
Vi (Diesel och jag) gillar inte russin. I år gjorde vi saffransknyten med mandelmassa, vallmo och flagad mandel istället. Supergoda. Minimalt med vitt raffinerat socker.

Under ganska många år har vi köpt på oss, dvs investerat i, det vi behöver. Vi har kunnat lägga ner tillräckligt med pengar för att köpa kvalitet. Det betyder att vi inte längre behöver köpa fler kastruller, stekpannor, köksmaskiner eller pryttlar utan vi har det som behövs för att kunna göra det mesta i ett kök. Vi älskar att laga och äta mat. Från grunden.

Vad menar vi då med att leva enkelt? Vi tänker reduce, reuse, recycle.
Laga, återanvända, återvinna, återbruka. Odla eget, salta, sylta, safta, torka.
Det tar tid att göra allt från grunden. Men just tid; det kommer vi för första gången på många, många år att ha mycket av.

Nu ska jag leta reda på lådan med kameran, stativet, och damma av mina gamla kunskaper. Lösenord måste hittas, nya rutiner återskapas och sättas igång. Vi lackar mot bokslutstider och jag är redo och peppad.

Sustainable Living (hållbart levnadssätt) handlar ju inte enbart om mat, även om det är en stor del av vårt klimatstöd, utan det handlar till stor del om hur vi lever. Hur vi handlar. Hur vi reser. Hur vi utnyttjar resurser.

Mat och dryck, el och hushållsnödvändiga varor och tjänster a part, klarar du en hel köpfri månad? Januari är för många en vit månad, en omstart, nyårslöften (som oftast bryts, haha), träning, dieter, etc. Månaden efter den ganska frossiga julen. Jag har ingen aning om jag kommer klara det. Men jag ska försöka. Jag tror jag kommer klara det. Jag ska inte köpa något som inte är absolut nödvändigt under januari månad.

Med förhoppning om en fantastisk fortsättning och ett underbart, gott, nytt, normalt år, avslutar jag med makens bild på aurora borealis som speglar sig i Hårkan.

Norrskenet speglar sig i en spegelblank älv, i Hårkan, Jämtlands län, Östersunds kommun, Lit.

Kram,
El