- reduce, reuse, remake & recycle! -
Helt otroligt! Bloggen fyller tio år idag!
Det firar vi med att göra det sista på alla måsten så vi kan njuta av sommaren. 🙂
Det ligger inte mindre än fyra utkast på inlägg som kommer, när som helst. Nu KÖR vi!
Vi hörs snart!
Kram,
El
X.
Idag är det måndag. Tydligen har det blivit en naturlig inläggsdag. Söndagarna går till så mycket annat. Läste om en husmoders rutinvecka i ett inlägg som fladdrade förbi på Facebook. Ska kanske anamma den, som den husmoder jag är? 😉
Så här;
Måndag: Tvätt och planering, plus jobb.
Tisdag: Stänkning, men jag skippar det. Här jobbar jag på som vanligt istället, med företagen och kunderna. På eftermiddagen har husmor ledigt och på bilden i husmoderslexikon cyklar hon ut i naturen med halsduken fladdrande i vinden. Haha jag kan se mig själv. Japp.
Onsdag: Strykning/mangling och ordnande av linneskåp, byrålådor och garderober. Nja, har nästan ingenting kvar som behöver strykas, och nån mangel har jag inte, så jag jobbar på som vanligt istället. Men absolut ordning och sortering av skåp och skafferiet. Tvätten från i måndags borde vara torr att vika och lägga undan.
Torsdag: Bakning av matbröd och min vanliga SPAdag.
Fredag: Städdag ja, logiskt, inte söndagar som Daniel ville, han får anpassa sig. Igen. Husmodern har talat.
I have spoken. 😉
Lördag: Mathandling, matlagning och bak. Jovars, lite trädgård på det också.
Söndag: Vilodag, då åt man gärna den stek som förbereddes på lördagen! 🙂 Om jag får till alla rutiner och dagar enligt schema finns det massor av tid för redan förberett inlägg att publicera på söndagar också.
I veckan som gått har jag gjort en del förändringar i min lilla organisation och gjort klart en del surdegar på jobbet. Jag har omorganiserat min business. Jag har sagt upp några avtal, och varit nödgad att säga hej då till några kunder som jag har haft sedan många, många år tillbaka. Mycket tid har gått till kommunikation med kunder och det känns så värdefullt, och viktigt, att vårda de relationerna. Det är ju de som gör att mitt nuvarande liv är möjligt.
Jag vill hellre säga upp några kunder än att göra ett dåligt jobb.
Min hälsa låter mig bara jobba visst många timmar om dagen numera. När jag var yngre kunde jag jobba hur mycket som helst. Jag vill inte jobba så mycket längre. Så jag är djupt tacksam för mina kunder. Och för er som inte vet vad jag jobbar med så driver jag en liten redovisningsbyrå i dataspelsbranschen. https://phoenix.se
Skriveriet, och bloggplanering, har pågått i återuppståndet tillstånd sedan starten av 2023, och nu börjar en tydlig struktur lysa upp. Många pusselbitar faller på plats, och varje vecka hittar jag nya pusselbitar som liksom makar sig ner på sin rätta plats. Lite som en hund som liksom wigglar ner sig i knät. Så här.
50% konsultarbete och 50% kreativitet är mitt mål. Jag har en femårig plan, och snart har jag en färdig pitch deck att ge mig ut och presentera. Roliga samarbeten och fantastiska inlägg kommer.
Jag tänker att fram till 1 Augusti, 2024, då bloggen fyller tio år, kommer jag fortsätta lägga ut tips och recept, och idéer som jag planerat.
1 augusti planerar jag att lansera Sustainable Living 2.0, och fram tills dess kommer jag ”läcka” lite hemlisar och teasers om hur det går i bakgrunden med planering av organisation, vilka samarbeten som kommer, och i vilken form bloggen kommer vara. Det kommer.
Häromkvällen satt jag i timantals och skrev, och planerade, och skissade upp organisationsscheman, gjorde budget, en femårig exit plan. Jag har tjatat om min femåriga exit plan rätt länge nu, och nu har jag den. Jag tror banne mig att jag satt den. Allt finns i min pitch deck. Och för alla som inte vet vad en pitch deck är så är det en presentation av ett projekt för tilltänkta investerare och partners.
Tillbaka till nuet. Söndag. Ja egentligen måndag, eftersom jag hade för kul med islossning med min son igår. I veckan som gått har våren kommit smygande och snön har regnat bort förvånansvärt snabbt. Isen har lossat på Hårkan och vi har hjälpt den lite på traven.
Daniel, min älskade make, fyller 50 år i år, så vi har tagit rätt på lite kärnis från Hårkan att hugga ner i drinkarna i höst. Det positiva med att vi inte fick tag i kött i höstas är att frysarna är ganska tomma så vi har plats för is till kalaset.
Kärnis, för er som inte bor i norr och kommit i kontakt med begreppet, är den is som bildas i rent vatten, är helt klar och väldigt stark. Det är den som är bärande för långfärdsskridskor, pimpelfiske och skoteråkning, och den växer neråt under snötäcket. Länk till wikipedia för den som vill nörda ner sig lite. Klicka på bilden.
Som ekonomikonsult är tiden just nu, i april, högsäsong. Jag sitter här mitt i smeten av bokslut- och deklarationstider, och då åkte Daniel bort igen, över en långhelg. Och när han åker på träffar, jobb, och/eller utbildningar så brukar det alltid hända något här hemma.
Förra gången han var borta några dagar rev jag köket. Alltså inte ”rev” rev, men skruvade ner alla köksskåp från väggarna, och tog bort lilla ”köksön”. Eller rättare sagt ”kökstarmen” som det mer var. Köket var format som ett U, hästsko, ni vet.
Sedan passade jag in skåpen i gamla garderoben bakom köket, det som till en början var ett kontor, men blev till garderob, på nån av Daniels resor, och nu blivit ett walk-in-skafferi. Det är långt ifrån klart, och då har Daniel ändå fått hjälpa till en hel del med att påbörja slutförandet av projekten jag startade. 😉 Som sju tusen gånger förr. Och mest troligt minst sju tusen gånger till. Hoppas jag iallafall!
Det är som sagt långt ifrån klart i skafferiet, men det börjar ordna till sig.
Det finns massor med plats för alla örter, tinkturer, köksprylar, tvålgrejer, teer och konsverver.
Det här är i alla fall köket just nu. Diesels skrivbord står där jag ska ha köksön. (Jo, han har ett annat bord för tillfället, thank you very much.)
Jag älskar inte tapeten. Den har varit som en nagel i ögat sedan vi flyttade in. Tapeten är ungefär som koriander. Antingen gillar man den, eller inte. Det finns inget mellanläge tänker jag. Smakar det inte lite diskmedel? 😉
Huset är en gammal sommarstuga från 1970-talet som blev ombyggd och utbyggd på 2000-talet och står extremt nära Hårkans strand. Så nära att det varit några gånger tidigare när dåvarande ägare tänkt; att nä nu jäklar får vi en husbåt. 🙈
Vattnet rör sig. Det är en reglerad älv. Faktiskt tre. Treälven består av Långan, Hårkan, och Indalsälven som går mellan Handöl i Jämtlandsfjällen till Timrås delta vid Bottenhavet. Marken rör sig. Väggarna rör sig.
Väggarna nu är lite sorgligt spruckna på en del ställen, eftersom huset rör sig så mycket, och jag tänker att det är en ren omöjlighet att få gipsväggar att hålla sig snygga över tid. Vi har funderat på att måla väggarna med en linoljefärg blandad med lite gips/betong/sand för att få struktur som en stenvägg. Då blir sprickorna iallafall snygga.
Men vi har kommit fram till att det bästa vi kan göra, för husets skull, och för vår, är att ha liggande träpanel som får röra sig tillsammans med huset. Vi hade jättefina vita liggande panelväggar i Älvsala, och älskade det. Gammal ombyggd lada. Som jag älskade det huset. Älskar verkligen det huset. Vilken själ!
Men nu! Jag har efterlyst, och fått tag i, en gammal lada med inrasat tak, och ett timrat fjös med inrasat tak. Här i Jämtland. Jag får hämta hur mycket virke jag vill, bara det blir gjort innan sista april för då kommer rivarna.
Ok, nu hjular jag igen. I huvudet, för annars vore det katastrofalt. Ni som inte känner mig kan försöka se framför er; en ganska lång, nästan femtioåring, med härligt runda former, balans som en kratta, och fullkomligt likstel. Det skulle aldrig hända irl, för jag är livrädd när jag kliver ner för en decimeterkant, för att ramla och bryta lårbenshalsen, eller höften eller nåt. Men jag jublar och hjular ofta i min huvud.
JAG DÖÖÖÖÖR av lycka! Väggarna i köket kommer få kläs om med återbrukat laduplank ner till de gamla äppellådorna från 1954. Nedanför äppellådorna ska Daniel bygga en platsbyggd ”reda-hylla”, (fast han vet inte om det än) och nedanför den, ner till diskbänken blir det ett klinker vi har sett ut, men inte hunnit införskaffa.
Klinkret ser ut som bergskanten längs med Hårkan uppströms till Blåberget, från oss sett. Så alla turister som paddlar förbi på sommaren kommer tro att klinkret som glimmar i glansen från Hårkan är gjutet med sanden härifrån.
Till belysning har jag sett en tremännings fantastiskt kreativa hälft göra en skitcool lampa av gamla åkerbrukare skrivbordslampor.
SNO på den idén. Kolla bara. https://www.instagram.com/villautgard/
Svarta gamla, ledade skrivbordslampor får belysa köket både från äppellådorna och från gjutjärnshyllan som ska vara ovanför köksön som Daniel ska snickra av det timrade fjöset. Det vet han redan om. 😉
Ungefär så här vill jag att köksön ska se ut. Återkommer med bilder när det beger sig.
De gamla underskåpen i köket ska få en omgång ny färg, som redan är inköpt på Kulturarvet på Frösön, av en annan tremänning, som är lika kreativ som den andre tremänningens hälft, och tremänningarna råkar dessutom vara syskon, och tredje syskonet/tremänningen är silversmed. Familj är viktigt. I ett litet samhälle, i en liten by, i en kommun i Jämtland? Livsviktigt. Jag har berättat om dem förr. Kolla här https://www.sustainableliving.se/folj-din-led/.
Innan Daniel åkte skrattade jag och sa att jag inte ens hade förberett nåt projekt den här gången, utan blev lite tagen på sängen. Shit, något måste jag ju hitta på.
Men veckan har gått, han är redan hemma, och våren kom emellan. Han hade tur den här gången. Huset är till och med städat. Det kommer förmodligen aldrig hända igen, att han åker bort och kommer hem till ett städat hem utan påbörjade projekt.
Tills nästa gång, kärlek och respekt.
Kram,
El
Ja hållbara rutiner, vad är det? Och hållbara planer? Hållbart jobb? Fritid? Ekonomi?
Det senaste dryga året har jag testat att följa uppsatta rutiner. I princip varje dag ser likadan ut, med veckoliga variationer.
Inspirationen kommer från min son Diesel, som med sin adhd har blivit oerhört hjälpt av att hålla superstrikta rutiner. Mina är inte lika strikta som hans, men jag försöker följa de så gott jag kan, och det märks stooooooor skillnad på både hur jag mår och vad jag får gjort om jag följer dem.
Varje vardag kan se ut så här:
7-9 – morgonbestyr, Peanuts morgontoalett, dricka kaffe och vakna ordentligt, göra frukost/lunch, göra iordning matsäck, jobbväska och ”gå till jobbet”; hyrda kontoret, gästhuset eller köksbordet, eller var jag bestämmer mig för att sitta och jobba för dagen
9-12 – jobb
12-13 – lunch och promenad med Peanut
13-16 – jobb
16-18 – matlagning och middag, middagstoalett med Peanut
18-20 – kreativ tid
20-22 – chilla med bok eller serie, Peanuts sista kvällstoalett
22- 7 – sömn
Det tar en stund att somna… för mig i alla fall.
Målet är att även veckorna ska se likadana ut:
Måndagar är det planering inför veckan som kommer, att hitta balans mellan jobb, blogg, vila, uppstartsmöten och kick-off
Tisdagar är min dag med bil och frihet att jobba var jag vill
Onsdagar är en bra dag att testa gymmet
Torsdagar har jag bil och SPA-dag
Fredagar är det perfekt att plocka undan och städa inför helgen, göra mysigt
Lördagar sovmorgon och fridag, förbereda inlägg
Söndagar sovmorgon och städdag, samt utlägg av inlägg
Det enda jag inte fått till ännu är gymmet och träningen. Det kommer tänker jag.
Eftersom jag skriver mest hela tiden så har det blivit enkelt att följa upp mina vanor och rutiner i en habit tracker. Både för min egen del, men också viktigt för min utrednings skull. Jag fungerar väldigt bra i vardagen, när jag följer mina rutiner, och gör det jag ska. Jag har också adhd. Utreder en massa andra bokstäver också, men utgår ifrån den dokumenterade adhd:n i vardagen.
Många kanske frågar sig hur det fungerar med adhd och ett jobb som ekonom? Alldeles förträffligt är det snabba svaret på det, inget hjälper så mycket som stenhårda deadlines. Kreativiteten är spretig och ibland kaotisk så tryggheten i det absolut svart/vita med OERHÖRT strikta riktlinjer och deadlines är väldigt skönt. Det är bara att göra. Just do it. Get shit done.
Jag har alltid drömt om att ha ett pysselrum, där symaskinen kan få stå framme, och där alla saker har sin plats så det alltid är enkelt att sätta sig när kreativiteten kommer fram. Virka, rita, skriva, sy, måla, planera projekt till huset, bloggen, eller jobbet. Men kreativiteten har alltid fått stå tillbaka för jobbet, och karriären, och ekonomin. Tills nu.
Nu är det inte riktigt så längre utan när kreativitet är med på dagliga schemat så har jag hittat en plats för var sak, både i skafferiet och ute i gästhuset, eller ateljén som vi nu kan kalla det. Kärt barn har många namn. She-shed, gästhus, fristad, ateljé, tillflyktsort, mitt paradis på jorden.
Inne i huset, eller torpet, eller stugan, eller orangeriet (som det skulle kunna bli om det vill (host, host Daniel vet inte riktigt vad det innebär än)), så har det lilla rummet bakom köket fått bli till skafferi.
Walk in cupboard. Alla köksskåp, som ”råkade” bli nerskruvade när Daniel var på nån resa häromsistens, har fått flytta in dit och väntar på att få lite färg och kärlek. Men det funkar finfint som det är så det får bli ett projekt som ligger långt ner på priolistan. Nästan allt har redan fått sin naturliga plats.
Bilder kommer, både före- och efterbilder, på alla våra projekt, som alla har just hållbarhet gemensamt. Vi vill inte ha ett nytt kök, vi vill återbruka gammalt och ge huset mer själ.
Först ska vi måla väggarna i köket, kakla, måla skåp och lådor, bygga köksö, bygga och sätta upp torkställning, få till belysning, köpa köksfläkt. Ja den förra fläkten dog. Det började lukta bränd el så det var bara att plocka ner. Vi har inte köpt en ny än så det osar ibland. Behovet av en ny köksfläkt är stort. Här vill vi inte ha begagnat eller återbrukat, men hållbart, bra kvalitet och så miljövänligt det går.
Det finns ingen egentlig priolista utan det får komma som det kommer, ekonomi och inspiration får styra. Och Daniels ork och vilja att förverkliga mina drömmar och projekt. 😉
Just nu är det mycket att göra på alla plan, det är mycket jobb, med bokslut, deklarationer och rapporter. Det är mycket att ta tag i hemma, och våren står bakom knuten (även om det snöade en dryg decimeter under gångna dygnet) så listor, listor, listor. Och rutiner.
Emellan jobb, blogg, bok, och kurs (i naturmedicin) är det viktigt att andas och njuta av detaljer i min omgivning. Att fortsätta skriva listor, följa upp rutiner, och gå på promenader, mysa med Peanut, och stanna upp och lukta på blommorna. 😉 Att inte ignorera kroppens tydliga signaler när vila krävs.
I söndags åkte Diesel med ett skolprojekt som heter Tolerans till Auschwitz. Han kommer hem på torsdag. Tills dess har jag tungt att andas men jag njuter samtidigt av att han får börja utforska världen utan sina föräldrar.
När han reste i söndags startade jag ett plantera-om-växter-och-örter-projekt, och under tiden jag pysslade på hemma, och höll mig sysselsatt, spelade jag in det jag ville ha nedskrivet till både bok och blogg i min lilla diktafon. Snabblyssnade igenom den inspelningen igår och kunde inte annat än skratta åt mitt osammanhängande babbel. Ett inlägg om detta kommer, jag lovar. Det blir mycket underhållande. 😀
Tills dess, ta ta. (Hör Dr. Lecter)
Kärlek och respekt,
El
Livet utanför bloggen. Jag lever som jag lär. Jobbar som egenföretagare och redovisningskonsult utanför bloggen. 100% frihet. 100% digitalt.
Covid-19 utbrottet har inte bara lett till negativa förändringar i samhället och på vår arbetsmiljö. Det har också lett till mängder av positiva förändringar.
5 mars 2020 gick Daniel och jag i karantän efter att ha sett Covid-19 utbrottet på nyheterna. Vi är högrisk bägge två (astma, kronisk bronkit, diabetes, högt blodtryck) så sedan dess har vi jobbat hemifrån. I skrivande stund är det 400 (FYRAHUNDRA) dagar. Ett år och 35 dagar. 13 månader. 56 veckor. Och än har vi inget vaccin i sikte. Ser du The Shining framför dig? Heeeeere’s Johnny! Nä, det har faktiskt gått bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Vi har varandra och vi har naturen.
I somras sa jag upp kontorslokalerna jag hade på Värmdö och i höstas flyttade vi upp till Jämtland. I samband med att jag bara jobbade hemifrån behövdes inga lokaler eller stora kontorsmaskiner. Jag har inte träffat några kunder utanför Teams, Zoom, eller Messenger och allt kundmaterial har skickats digitalt.
Vad har jag för hjälpmedel/mojänger att kunna jobba 100% digitalt?
Internet (lääääääängtar efter fiber)
En bra dator med mic och kamera (har en Mac som jag ÄLSKAR)
En stor extern skärm (för i mitt fall redovisning)
En digital anteckningsbok (Remarkable2)
Dataprogram (Office, Firefox, Fortnox, TimeApp, Parallels Desktop, Wolters Kluwers Capego och Skatt, Teams, Zoom, Skype, Spotify, Trello, Adobe…)
E-post
E-signatur och bankID
Digital molnlösning för förvaring av dokument (iCloud, Dropbox, Google Drive, etc)
I flera år har jag sett i många kunders och partners mailfötter en uppmaning om att tänka på miljön och undvika att skriva ut i onödan. Som redovisningskonsult skrivs det ut ohemula mängder papper.
Balansrapporter, resultatrapporter, deklarationer, kvittenser, rapporter, avstämningar, huvudböcker, kontoanalyser, kontoutdrag, årsredovisningar, bokslutsbilagor, etc, etc, etc.
Tack vare att jag jobbar med en hel del kunder inom dataspelsbranschen har jag haft fördelen med att jobba med redan tekniskt kunniga personer som inte är främmande för den digitala utvecklingen. Det har tagit mig många steg framåt som jag även kan hjälpa mina andra kunder med. Win-win för alla.
Jag älskar att skriva anteckningar, och har anteckningsbok efter anteckningsbok med anteckningar om kunders mål, budgetar, rapporteringar, policies, bokslut, investeringar, skatter, mötesnoteringar, påminnelser, notiser, to-do-listor…
Jag älskar verkligen känslan av papper och penna och vill gärna skriva ut alla viktiga dokument och göra anteckningar på dem. Varje bokslut skrivs det ut x-antal balansrapporter med anteckningar inför bokslutsbilagor. Nu skriver jag stolt att jag är 100% digital, då kan jag ju inte fortsätta att skriva ut rapport efter rapport.
Jag har löst det med en fiffig lite mojäng som heter Remarkable 2, som är en digital anteckningsbok som känns som papper och penna. (Det enda negativa är att jag inte kan använda min favoritpenna som Daniel köpte till mig när vi precis träffats och jag fått ett nytt jobb.)
Jag kan ladda ner alla balansrapporter och skriva mina anteckningar på dem som jag gjort i alla år, men istället för att slösa papper och skog kan jag helt enkelt slänga i digital papperskorg och börja om när ändringar görs, eller spara digitalt i mina kunders mappar i molnet. Inte bara kan jag anteckna som vanligt, jag slipper renskriva, scanna och sortera, jag sparar direkt i kundens mapp så har jag kvar alla mina anteckningar och hittar dem lätt när jag behöver dem i mitt arkivsystem i molnet.
Det är ingen iPad eller annan cool teknisk pryl, den kan faktiskt bara en sak och det är just anteckningar. Jag kan ligga i hängmattan, eller sitta på bryggan och jobba, i gassande sol, för skärmen reflekterar inte ljuset. Om jag vill sitta någon annanstans än hemma och jobba behöver jag inte packa ner alla kundmappar, kalendern, skrivboken och datorn och förbanna att det inte finns en skrivare på stället. Jag tar med mig dator, och mojäng. Alla anteckningar finns i mojängen och/eller i datorn. Jag kan ladda ner en pdf rakt ner i mojängen och skriva mina anteckningar på den, som jag ÄLSKAR!
Om jag har ett digitalt möte och ska förklara något för en kund, (alla älskar inte redovisning och skatt?!) så kan jag dela min mojängs skärm och visa när jag ritar och förklarar. Som en digital whiteboard. Eller projektor. Dataspelskunderna tycker det är skitcoolt, de mindre tekniska kunderna tycker att jag är ett tekniskt orakel. 😉
Detta har hittills bara handlat om ena företaget; Goblin Accounting. Det andra då? Goblin Creative. Även här är allt 100% digitalt, jag skriver mina inlägg, eller får de mailade till mig av William, eller Jimmie, fotar, och laddar ner och upp bilder, gör affiliate-(reklam-)länkar via Adtraction för olika produkter eller köpsidor, Googlar, ”Pinterestar”, planerar. I datorn och i mojängen. På bryggan, i hängmattan, i soffan eller vid skrivbordet.
Vi har gått från hyllmeter av pärmar i en bokhylla, till ett arkivskåp, till en Dropbox. Från att behöva skrivare och scanner till en dator och en mojäng. Jag älskar min mojäng. Alla träd som slipper slängas i min återvinning älskar min mojäng. Min man älskar min mojäng, för nu kanske vi kan återfordra gästhus och gästrum?
Min adhd älskar min mojäng, för den checkar alla mina boxar för det jag behöver för struktur och planering.
Den är snygg, den är ren, den är strukturerad, den har wifi, men inget internet, ingen mail som pingar, ingen facebook som stör. Jag tror inte att jag kommer kunna sluta skriva ut ALLT, men det kommer nog bara bli en bråkdel av alla tidigare dokument. Inget mer papperskaos, inga fler högar att sortera eller arkivera.
Nu är det påsk. På pappret, pun intended, är det ledigt nu och påsklov nästa vecka. Men för mig är det högsäsong och jag har vilat tillräckligt. Nu kavlar jag upp ärmarna och maxar mina digitala prylar och spottar ut bokslut. Utan att skriva ut dem!
Med en önskan om en mycket glad och trevlig påsk!
Kram,
El
För snart tjugoett år sedan föddes mitt första barn. Det var i och för sig inte jag som gjorde något av jobbet, eller kan ta åt mig något av äran, men min brorsson William kom till världen med buller och brak. Pappa Pier (min storebror) och mamma Lisa kan vara sjukt stolta över min förstfödde! 😉
Två år senare kom hans syster, min älskade Tilde, som är en avbild av mig själv för tjugo-trettio-fyrtio år sedan. Vilket driv och vilken attityd! Henne ska vi hålla koll på, hon kommer att gå precis dit hon vill.
Två år efter det kom min första systerdotter, Felicia. Vilken otrolig tjej! Smart, så otroligt smart. Och vacker som en soluppgång. Men smart, sa jag smart?
För snart tretton år sedan kom min andra systerdotter Melanie, som i princip är som Diesels storasyster, och jag träffade min man Daniel som kom med Douglas, som då var tio år, och Rebecca då fjorton.
Bara ett år senare kom min egen, biologiska, son, som jag faktiskt både gjort och fött själv. 😉
Jag är så otroligt rik på kärlek och familj.
William och jag har alltid delat intresset för mat och dryck, och i min ”ungdom”, när lillfisen var yttepytteliten och jag jobbade på caféer och restauranger kom han alltid och hälsade på och fick komma ”bakom” och tittade storögt på när mat tillreddes och drinkar skakades, kaffe maldes och latteart utfördes.
Under mina år på F12 Gruppen följde han med ett otal gånger och fick inspiration och åt god mat, träffade Melker och Danyel och Marco och Jonas och alla underbara, talangfulla kockar.
Sedan helt plötsligt var min lilleman antagen till Internationella Hotell och Restaurangskolan, och började tävla i kocktävlingar, och började vinna! Unga ekokockar, årets kockelever, gymnasiet SM, stipendier, gastro.
William brinner för samma typ av mat, råvaror, och tillagning som jag, men jag är mer ”rustik” och slarvig, medan William kan göra stjärnuppläggningar och femstjärniga konstellationer. Han får hålla sig i kragen för att inte göra det för svårt för oss ”hemmakockar”.
För en tid sidan, innan vi flyttade upp till Jämtland, träffades vi efter nästan ett halvår, åtskilda av korona-karantänen. Åh vilken saknad! Fasters lilla… nåja, snart två meter långa och tjugo fyllda! Vi pratade framtid och drömmar, han bjöd på en tjugoårig champagne som han fick av sin mormor när han fyllde tjugo. Vi pratade restaurangkoncept.
William lagar helst ekologiskt, helst här- eller närodlat, efter säsong, och vad som finns för dagen. En nyfångad fisk, en egenodlad gurka och tomat, vilt som någon i vår närhet kommer med.
Vi jobbar bra ihop Lilleman och jag. Han lagar mat och jag serverar. Beprövat och klockrent. Nu ska vi samarbeta här, på bloggen!
Konceptet är detsamma som alltid; hållbart, klimatsmart, hälsa, ekologiska och närproducerade livsmedel, efter säsong och tillgång. Egenfiskat, och kanske någon gång i framtiden även egenjagat, men än så länge ringer vi till grannar, släktingar och vänner när vi vill ha viltkött!
Naturen runt där vi bor, William på Värmdö i Stockholms skärgård, och vi i Östersund i Jämtland, bjuder på svamp, bär, och diverse ”ogräs” som inte bara är ätbart och gott, utan dessutom nyttigt och använt som medicinalväxter sedan urminnes tider.
Låt oss gå tillbaka till ett levnadssätt där livsmedel tas om hand, inget slängs, rester blir nya, spännande rätter, och vi försöker ersätta frysar och elektricitet med rökt, torkat, saftat, syltat, saltat… ja ni fattar. Back to the roots och till mormor och farmors sätt att hantera naturens guld i tider av krig och fattigdom. Med respekt och vördnad.
Vi har märkt ett stort ökat intresse för naturen och självhushållning de senaste åren, och absolut inte minst efter covid-19s framfart, när gränser stängdes, och länder och samhällen blev tvungna att vara självständiga.
Naturens råvaror är inte längre något som kan slitas och slängas, utan måste tas om hand, bevaras, sparas, hushållas. Vattnet kan sina i brunnarna, har senaste torkan talat om för oss. Bränder, klimatförändringar, isar som smälter, extremt väder och torka.
Jag tänker inte ens gå in på djurhållningen. Jag ser rött! Jag blir galen. Men vi får ebola, fågelinfluensor, svininfluensor, corona, böldpest! Vi blir antibiotikaresistenta för köttet vi äter innehåller så mycket skit för djurhållningen är skit. Om jag får önska skulle INGEN äta nåt annat än välmående, friska djur som behandlats med kärlek och respekt.
Jag har sagt det förr, jag säger det en gång till. Vi äter bara viltkött, eller kött från svenska, ekologiska gårdar där vi vet att djuren mått bra under sina liv och msc’märkt fisk och skaldjur, alternativt egenfiskat i rena vatten. Rent och ekologiskt är NÖDVÄNDIGT för vår framtid.
Så, med det sagt, välkomna min stora stolthet, William, till bloggen!
Kram,
Världens stoltaste faster Nor
PS, jag lovar att detta är det sista pinsamma inlägget från mig, tror jag, kanske. Om jag måste. <3
2019 och 2020 kan för evigt försvinna och stanna i glömska. Så nu var det klart. Nu blickar vi framåt och gör som Hans Majestät Konungen; vi vänder blad. 😉
De vi förlorat kommer vi för all framtid älska, sakna och komma ihåg. Vila mjukt våra älskade vänner och familjemedlemmar som lämnat oss.
Det vi förlorat i materiella ting för stå för den gångna periodens märkliga svarta hål. Allt annat kan vi gräva ner och glömma bort.
I oktober 2020 vände vi våra liv. Kvar i den lilla familjen är jag, min man Daniel, vår son Diesel och vår Cane Corso Padrino. Vi har tyvärr förlorat både Mira och Goblin.
Vi sålde rubb och stubb i Stockholms skärgård och flyttade upp till Jämtland. Ett litet samhälle utanför Östersund som heter Lit. Några diagnoser rikare och materiellt oerhört mycket lättare.
Vi kommer inte tråka er med alla negativa detaljer, jag tror efter det senaste året/åren har vi nog alla fått nog av det. Så vad har vi gjort; och varför väljer jag att skriva det här och damma av bloggen ytterligare en gång?
Vi har gjort allt i vår makt att överleva och att leva vidare. Enklare.
Mindre hus, bara en bil (läs gammal, billig Volvo som går som tåget och alltid levererar), färre ägodelar. Att återbruka, återskapa, laga, återvinna har alltid varit vår melodi och nu gör vi det hela vägen. Förut har vi köpt hjälp när vi behövt, men nu ska vi göra det mesta själva. Inte att sluta be om hjälp utan bara att inte betala någon annan för att göra något vi kan göra själva.
Nu ska vi investera i vår tid, och i oss själva. Inte springa i ekorrhjulet för att tjäna pengar som vi kan spendera på tjänster och varor andra använt sin tid att skapa.
Vad behöver vi egentligen för att vara mätta, varma, belåtna, trygga och nöjda?
Ja, här skulle jag vilja påstå att vår lilla familj har hittat precis den balansen. Vi har kvar en del av våra möbler, bor i ett litet hus som är precis så stort så vi kan få plats och ändå kunna gå undan. Ungefär hälften så stort som vårt förra drömhus på Värmdö. Här är de perfekta förutsättningarna att börja om.
Vi har en kamin för vedeldad värme, vi tar vatten från älven, vi räknar på framtida solceller på taket. Vi har en bil som tar oss runt i Jämtland när vi behöver men kan nu både gå, cykla, och sparka till affären, apoteket, skolan, vårdcentralen. Vi lagar mat från grunden och slänger ingenting. Svensk husman med lokala råvaror har det blivit mycket av sedan vi flyttade upp.
Vi ska fortfarande jobba för att betala våra räkningar och skulder men vi ska sluta lägga pengar på onödig konsumtion. Observera onödig konsumtion. Vi ska inte jobba för att spendera.
Vi ska nu försöka leva så enkelt som möjligt, så billigt som möjligt, så hållbart som möjligt. För oss, vår hälsa, vårt välmående, och vår lycka, och – för vår natur. Vi ska leva i, och i samklang med, naturen.
Under ganska många år har vi köpt på oss, dvs investerat i, det vi behöver. Vi har kunnat lägga ner tillräckligt med pengar för att köpa kvalitet. Det betyder att vi inte längre behöver köpa fler kastruller, stekpannor, köksmaskiner eller pryttlar utan vi har det som behövs för att kunna göra det mesta i ett kök. Vi älskar att laga och äta mat. Från grunden.
Vad menar vi då med att leva enkelt? Vi tänker reduce, reuse, recycle.
Laga, återanvända, återvinna, återbruka. Odla eget, salta, sylta, safta, torka.
Det tar tid att göra allt från grunden. Men just tid; det kommer vi för första gången på många, många år att ha mycket av.
Nu ska jag leta reda på lådan med kameran, stativet, och damma av mina gamla kunskaper. Lösenord måste hittas, nya rutiner återskapas och sättas igång. Vi lackar mot bokslutstider och jag är redo och peppad.
Sustainable Living (hållbart levnadssätt) handlar ju inte enbart om mat, även om det är en stor del av vårt klimatstöd, utan det handlar till stor del om hur vi lever. Hur vi handlar. Hur vi reser. Hur vi utnyttjar resurser.
Mat och dryck, el och hushållsnödvändiga varor och tjänster a part, klarar du en hel köpfri månad? Januari är för många en vit månad, en omstart, nyårslöften (som oftast bryts, haha), träning, dieter, etc. Månaden efter den ganska frossiga julen. Jag har ingen aning om jag kommer klara det. Men jag ska försöka. Jag tror jag kommer klara det. Jag ska inte köpa något som inte är absolut nödvändigt under januari månad.
Med förhoppning om en fantastisk fortsättning och ett underbart, gott, nytt, normalt år, avslutar jag med makens bild på aurora borealis som speglar sig i Hårkan.
Kram,
El
I februari berättade jag om några av våra svårigheter, när energinivåerna var på botten, och att jag valde att säga upp min fasta anställning för att satsa 100% på eget företagande, och kanske framförallt lycka och välmående.
I maj slutade jag min fasta anställning och i juni började jag hos en stor kund som anlitar mig på 75% som operativ chef inom restaurangbranschen. De övriga 25% av min tid ska gå till att ta hand om både min och Diesels energier och välmående.
Och alla mina andra kunder som står för ca 75% till, plus blogg, hundar, hus, byggen, trädgård. Ja, matte har aldrig varit min starka sida, men nu har jag i alla fall anställt en kontors- och ekonomiassistent, på heltid!
Så spännande, och inte så lite läskigt. Shit vilket ansvar. Det ska bli jätteroligt, och hon börjar i slutet av augusti. Då trillar det in en storkund till men med hennes hjälp hoppas jag verkligen att jag kan damma av bloggen igen och få tillbaka all min kreativa lust!
Under hela våren och sommaren har vi tankat energi och umgåtts med varandra i den lilla familjen, fiskat, spelat kort, åkt till Kolmården, bott på hotell, spelat schack och fyra-i-rad och skrattat. Promenader, simturer och en resa till pappas hemby i Jämtland har jag också hunnit med.
Där står tiden stilla. Hela pappas släkt finns där, (nästan) alla hans kusiner och mina tremänningar och deras barn! Det är en stor familj. Och varje gång jag kommer dit är som att kliva tillbaka i tiden. Där finns ingen stress, inga tider att passa, knappt någon mobiltäckning utan bara underbart, sävligt och melodiskt tal på bredaste Jämtskan. Egenskjutna djur och egenfiskad fisk och egenplockade hjortron. Allt som jag älskar och står för i en liten, liten by med knappt 50 personer, (har inget statistiskt belägg för detta påstående!) långt in i de Jämtländska skogarna.
Mina tremänningar Anna och Elin är två systrar som jobbar med egen design och silversmide. Tillsammans har de en kollektion som heter ledkrysset som fångade mig direkt.
”Ledkrysset är inte bara en vägvisare till fjälls, utan en vacker grafisk form som även har en djupare mening som symbol för vägval och vart man vill i livet.”
Jag tror ju på karma, men det här var som om karma slog mig över huvet med en hoprullad tidning! Jag älskar’t! Och jag har valt helt rätt. Jag följer min led.
Allt är dessutom ”härproducerat” – så nära det går i Jämtland och Sverige. Snyggt, praktiskt, hållbart och så naturligtvis klimatsmart!
Snyggaste shoppingkassen på denna ö!
Komposterbar disktrasa med snyggt tryck.
Myggfritt? 😉
Kolla gärna in deras hemsidor. De väntar på att fiber ska dras in så webshopparna öppnar snart, men skicka ett mail om du vill beställa något.
Anna och Elin’s hemsida hittar du här (klicka för länk) och Elins silversmide hittar du här (klicka för länk).
Ha det gott så hörs vi förhoppningsvis snart igen!
Kram,
El
Idag ringde fröken från skolan och berättade att det är lite tufft för Diesel just nu. Vi har ju valt att inte medicinera hans adhd utan ska försöka ge honom de verktyg han behöver för att lyckas med allt han vill och tar för sig, utan medicin.
Ibland är det tufft även för oss föräldrar, när vi ser hur han kämpar med något som kan verka så enkelt som att sitta still. Eller vara tyst. Eller tänka efter innan handling. Ibland är det helt enkelt bara jävligt svårt att vara Diesel. Och då är det också förbannat svårt att vara Diesels mamma. <3
Idag har jag investerat i en iPod och laddat ned några album som han ska få lyssna på när han jobbar i skolan och gör läxor hemma. Jag hoppas att musiken gör att han kan fokusera och kan lära sig att vänta med sina frågor och funderingar. Han har även fått en bok där han kan skriva ned sin frågor och tankar när de uppstår och sedan ta med sig boken och prata om det som står i den när det är bättre tillfällen. Istället för att haspla ur sig alla tankarna direkt.
Jag har även rensat upp alla tramsiga och onödiga spel på hans iPad och strukturerat upp den så han får mer speltid och mindre netflix/viasat tid.
Vi har alla haft en tuff period, och nu ska vi göra allt för att vi ska få det så bra som bara vi kan få det, för att vi är de bästa för varandra. Vi har varandra, vår kärlek och vår styrka i varandra. Vi ska använda vår adhd som den superkraft det är.
Vi har huset, vi har trädgårdsprojekten, vi har hundarna och vi har naturen.
Jag har valt att säga upp min anställning på Lemshaga. Det är en lång historia bakom, men jag väljer att fokusera på det fina, varma och ljusa, för att orka med att bära både mig själv, och även Diesel ibland, utan att för den skull ta av Daniels glädjekapital. Det är ju tyvärr oftast han som får ta mitt dåliga humör när jag inte orkar längre. Men nu ska han få tillbaka sin lyckliga och glada fru!
Jag har mina företag Goblin Creative och Goblin Accounting AB och jag har mina underbara fantastiska kunder som jag haft under några år och nu finns det alltså utrymme för fler kunder. 🙂 SPRID! Goblin Accounting is expanding!
Min hälsa, frihet, bloggen, konsultingen och familjen kommer först.
Karma, mina vänner!
Namaste!
