Medicinalväxt

Precis som jag skrev tidigare så är vår lilla stuga inte i någon egentlig mening ett torp, men det ligger ett härligt romantiskt skimmer över ordet som jag älskar. 

Jag önskar att vår lilla stuga vore ett torp, så härmed bestämmer jag att vår stuga får kallas för torp.  🙂 Och därmed lever ju vi ett modernt torparliv. 😉

Vårvintern är här, Jämtlands femte säsong, tiden mellan vinter och vår, när solen värmer och gnistrar i den vita snön, isen och fåglarna sjunger om vårens annalkande, om vad som komma skall. Det droppar från taken och om man blundar och lyssnar kan man nästan höra hur naturen långsamt börjar röra sig lite i sömnen och sträcka på sig. Snart dags att vakna. Snart. Men emellanåt kommer det en horisontell snöstorm emellan som gör att jag ibland längtar lite extra till våren.

Det här är den tredje bostaden vi bor i tillsammans, Daniel och Diesel och jag. 

Först bodde vi i Farstaviken, Gustavsberg, sedan i Älvsalaviken, typ längst ut på Värmdö, och nu…? I Hårkviken? Lilla böjen precis innan Hårkan går ut i Indalsälven, innanför inlandsbanan och den vackra järnvägsbron. Mitt i Jämtland

Vi har alltid haft bryggorna i vår omgivning extra varmt om hjärtat och nu har vi till och med en alldeles egen brygga.

Inte som den i Farstaviken som vi ”claimade” genom att ha vår första dejt på och sedan genom att gifta oss på, på vår ettårsdag, och inte som den i Älvsala som vi också nyttjade flitigt med bad och fiske. Utan det här är verkligen vår egen brygga. På vår tomt. Vid vårt torp. Yes!

Den sista tiden har jag skrivit oerhört mycket. Det är som att jag har vaknat upp igen efter en fyraårig dvala av kreativ torka. Försiktigt har jag börjat lufta penslar, pennor, färger och papper, projekt och planer, planteringar och skrivprojekt.

När jag kollar igenom bloggen ser jag att jag hade ett upphåll mellan 10 september 2018 och 19 juli 2020. Två mycket, mycket svåra år.

Oktober 2020 flyttade vi hit.

Ska jag summera de senaste åren så kan tiden mellan hösten 2018 och hösten 2020 för evigt dra åt helvete och stanna där utan att jag lägger mer energi på det. Punkt. Vi saknar de vi saknar, och de finns för alltid med oss.

2021 och 2022 har varit två mellanår, av vila och återhämtning. Några tappra försök till inlägg har det blivit, mest om återhämtning, vila och hushållning. Men inte mycket. Så himla ofta har jag velat göra något, känt på garn för att virka, pillat på penslar för att måla, öppnat datorn för att skriva, tagit fram en bok för att läsa. Sen har det tagit stopp. Ingen ro, ingen lust, ingen tid, ingenting. Ännu en kväll framför TVn eller datorn.

Runt årsskiftet 2023 vaknade jag, som pånyttfödd, med min gamla energi, den jag hade innan september 2018. 

Den gamla drömmen om att skriva min bok liksom sträckte lite på sig och gäspade lojt. Är det dags nu? Under de här sista två åren i ide har jag gjort något särskilt? Vad har jag lärt mig? Vad har jag omvärderat? Hur ska jag gå vidare nu och vilken ny dörr ska jag välja? 

Det här med dörrar kommer jag tillbaka till senare, när boken kommit lite längre i sin skepnad. Att välja riktning och dörr har alltid varit en stor grej i mitt liv.

Men nu är vi här, och jag är vaken. 

I huset vid Hårkans strand. Vid bryggan där jag kan sitta och jobba, i kajaken som ger mig frihet att ge mig ut på vattnet och känna styrka från naturen. I gästhuset som blivit min älskade fristad och mitt magiska she-shed. Här sitter jag inte bara och jobbar utan här har jag äntligen dammat av penslar, böcker, garnnystan och sysaker.

Utanför finns en liten början till trädgård, och för första gången i mitt nästan halvsekel långa liv längtar jag efter våren. Hösten är annars min favotitårstid när naturen sprakar i färger och vrålar ut sin styrka genom hårda vindar och förändring.

Jag älskar förändring, när det behövs. Varje år på hösten är det som att vinden ropar på mig och pockar på förändring. Jag blir rastlös, lite edgy, möblerar om, om jag kan, startar ett nytt projekt. Den här hösten som gick var annorlunda.  Det var också en första gång som jag kände vinden kalla, men läste den annorlunda.

När vi flyttade hit fanns det redan planterade och etablerade buskar av aroniabär, rabarber, svarta vinbär, röda vinbär och nypon. Vi har äppelträd, granar, tallar, björkar, och enar. Skogarna fulla med bär och svamp.

I fjol planetarde vi hallonbuskar, jordgubbar / smultron, två havtornsbuskar, en hane och en hona, sviskon och potatis i det gamla badkaret.

Chili och tomater har fått mogna inne i fönstret och nu, trots att snön ligger kvar överallt har jag börja längta efter våren, när snön smält och tjälen släppt. 

Jag längtar efter nässlor, skira blad från hallon- och vinbärsbuskar, björksav och maskrosor.  

I år har vi bestämt att vi ska plantera blåbärstry vid hallonen, björnbär / mullbär mot gästhuset, där jag ska hjälpa naturen lite med en gammal glasdörr för växthuseffekt.

Vi ska göra ett staket runt tomten av sly och störar, och har pratat med de närmaste grannarna om att rensa lite i deras skogsbryn. De blev glada att slippa själva och vi får material till hela staketet! Win-win. Mot vår slygärdsgård kan vi plantera humle som får klättra och förhoppningsvis ge oss mängder med kottar.

Vi har också fått lov av en av grannarna att gräva upp några syrenskott som ska få flytta hit och förhoppningsvis trivas. 

Jag undrar om jag kommer kunna fixa en fläder? I år ska jag prova björnbär och mullbär och se hur de tar sig så får vi se hur havtorn och sviskon tar sig innan jag ger mig på något så svårt som fläder. I zon 6 – 7 i Jämtland.                                                                                                                                                                      

Sedan blir det potatis, bönor, ärtor, örter och ätbara blommor som kanske inte växer naturligt runt knuten. Ringblomma, libbsticka, salvia?

I år ska vi också rensa upp bakom gästhuset där vi förvarat sånt som ingick i huset och trädgårdsmöbler etc och anlägga några komposter. På ena sidoväggen ordande vi en odlingsbänk av en gammal lår som stod kvar här när gamla ägaren flyttat.

I sista inlägget skrev jag om torparliv med en twist, och alla de projekt som ligger på lut och bara inväntar snö- och tjälfritt. Jag längtar verkligen till att få sätta igång och fira livet med naturen.

Jag nämnde ätbart ogräs och växter som naturen bjuder på och jag kommer läsa och lära mig mer om vad naturen kan hjälpa oss med. Vilka växter är ätbara, vilka är antiseptiska, vilka är helande och vilka ska vi hålla oss långt borta från.

För länge sedan köpte jag på mig massor av oljor, sheasmör, kokosolja, bivax, och eteriska oljor som sedan fått stå och vänta i en flyttlåda i några år. Några av oljorna har tyvärr härsknat men det mesta var fortfarande användbart så jag ska ge mig på att göra egna hud- och hår- och tassvårdsprodukter. För skönhet och bad, avslappning och läkning. 

Med min psoriasis och en fransk bulldogg ska jag först testa att göra olika vårdande oljor och salvor.

Med en tonåring i huset så ska jag testa att göra egen tvål, och riva ner i pumpflaska för flytande tvål. 

Hemmagjort kuckilimuck som grannen på bettersia sa! Med några häxböcker i hyllan att läsa igenom och inspireras av längtar jag tills naturen vaknar och sträcker på sig. 

Kommande projekt som ska hamna här:

Stöpa egna ljus
Bivaxdukar
Gör egen öl
Gör eget vin
Rabarber
Maskros
Syren
Tvål
Schampoo
Såpvatten
Tvättmedel
Sköljmedel
Fläckborttagningsmedel
Toalettbomber

Etc, etc, etc…

Hoppas du njuter av vårvinterns nyckfulla väder. Igår gjorde jag egna bivaxdukar så det inlägget kommer alldeles strax.

Kram,
El