utmattning

ADHD är en superkraft. Envishet är en superkraft. Pannben är en superkraft. Carina, du är min idol. <3

Samma superkrafter kan också göra att man kanske lyssnar mindre på sin kropp och vilka signaler man får, både från sig själv, och sina nära & kära. Alla superkrafter har sitt kryptonit.

Mest troligt kommer jag nog aldrig erkänna, eller säga att jag nått någon gräns eller gått in i väggen, men däremot kan jag erkänna att jag under en väldigt lång tid nu har varit oerhört trött. Nästan letargisk (synonymt med sjukligt slö; slö, håglös, loj, apatisk, flegmatisk, energifattig, håglös, lat, likgiltig, nedstämd, trög, förslöad – ja ni fattar).

Utmattad.

I vårvintras skrev jag första gången om min egen utmattning. Att ens skriva orden kändes lite konstigt. Jag?

Då, i mars i år, tyckte jag att återhämtningen tog lång tid. Nu i december sover jag fortfarande 12-16 timmar per dygn. Då klarade jag bara av att hålla fokus korta stunder åt gången, och nu kan jag sitta fokuserad i timmar igen. Men sen måste jag sova. Men jag kan inte somna. Paradox. Så fort jag blundar börjar det snurra, det röda nystanet med alla lösa trådar som ingen reder ut längre. Utan medicin är det omöjligt att somna, men med medicin vaknar jag ofta och sover oroligt. Vaknar trött. Den värsta vrålångesten har försvunnit, nu är det en litet gnagande oro i bakgrunden, lättare hjärtklappning ibland, och framförallt sömnen som inte återgått till det nya normala.

14 september förra året (2020) tvingades jag ringa 112 och låta Daniel skjutsa in mig till SÖS-akuten. Där fick jag ligga i fyra timmar, uppkopplad mot diverse maskiner som mätte puls och blodtryck, ultraljud av hjärtat och ekg. Jag var helt bortdomnad i benen och armarna och hade ett djupt, hårt, ont tryck över bröstet. Allt jag kunde tänkta på när jag låg där på britsen var vem som skulle berätta för Diesel hur mycket jag älskar honom. Vem ska pussa och krama om honom och hjälpa till med läxor och prata om stort och smått, och skratta åt alla hyss. Gud va jag älskar att skratta med Diesel. Vi gör det ofta. Asgarvar.

Blodprover och alla tester visade att hjärtat var starkt. Friskt, på pappret i alla fall.

Vad jag upplevde då var en vidrig ångestattack. Eftersom jag aldrig upplevt det tidigare hade jag ingen ANING om hur fysisk den smärtan är. Aldrig har jag varit så rädd för att dö, förutom på en flygresa mellan Chicago och Columbus, eller när vi höll på att drunkna i Surfers Paradise. Men det var INNAN Diesel. Då var jag ung och i princip odödlig. Nu, 45 år och inte i den bästa formen jag varit i, och vem ska ta hand om min son om jag dör? Diesel behöver mig. Jag måste leva.

I oktober gick flyttlasset upp hit, och jag började sova. Fick lämna det stora svarta hålet nedanför Dalälven, lämna några av alla de kamper vi var mitt uppe i då.

Vi hade förlorat min älskade Mami, och Roine, och Martin, och Mira, och Goblin., Daniels kollega dog i sömnen av diabetes.

Daniel fick sin egen diabetesdiagnos, och tog det tungt, så tungt, då hans pappa Sölve dog i diabetes. En av våra närmsta vänner hade helt omänskligt överlevt en krasch då hon blev påkörd av en smitare. Hon är fortfarande inte återställd. Vi förlorade allt vi hade av värde i en mycket smärtsam process.

Att tillåta sig bli lite knäckt, att brytas ner, för att komma tillbaka är nog det viktigaste vi kan göra med några av motgångarna. Erkänna dem, för att fortsätta framåt, uppåt, utåt. Jag erkänner att jag hösten 2020 kraschade hårt. Då hade jag kämpat i tre svåra år med de största förlusterna i mitt liv. Av familj, vänner, kollegor, djur.

Sedan oktober förra året har vi inlett en ny epok i våra liv och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den ännu. Diesels småbarnsår är över, han går snart in i tonåren och har blivit en fantastisk ungdom. Det är turbulent ibland, men vi skrattar fortfarande. Vi har lämnat utredningar och utbildningar bakom oss. Jobba heltid och göra karriär samtidigt som jag skrev på bloggen, och gick Komet-kurser, och läste om ADHD. Vi slänger in lite dyslexi också, och en pandemi som gör att vi måste sitta i karantän och hemskola Diesel.

Att leva med barn som har, ja, vad kallas det nu då? Funktionsvariationer? Diagnoser, funktionsnedsättningar, neuropsykiatriska funktionshinder, kärt barn har många namn. Ja nåväl, så att leva med ett barn som har det i text beskrivet ovan, kan vara tufft i perioder.

Mer tufft för vissa och mindre tufft för andra, men jag tror att ALLA stöter på patrull med dessa diagnoser ibland. Nu har jag ju den egna fördelen att jag själv har diagnosen ADHD, så jag kan sätta mig in i och förstå Diesels.

Vi är så fantastiskt lika i personlighet och temperament att Daniel skrattar till alltsom oftast när vi gör något typiskt adhd-igt. Det brinner av en fyrfas och slocknar lika snabbt. Det går fort i hockey! Och i Bergströmska adhd-hörnan. När strömmen gått börjar vi skratta igen. Emellanåt går vi kurser och tar hjälp från proffsen. Vi går i samtalsstöd och lär oss hela tiden och utvecklas. Tillsammans som familj, och individuellt.

Här kommer vårt år i bilder!

Här hämtar vi vår styrka och vila.

Ta hand om er, och varandra.
Kram,
El

Nu har vi bott här uppe i Jämtland i nästan fem månader. Oktober till mars. Höst och vinter. Och vilken vinter sen! Vi har precis gått in i vårvintern när solen värmer, snön smälter, fåglarna leker febrilt och naturen vaknar sakta till liv efter en lång och välbehövlig vila. Både jag och naturen har sovit under hela vintern och nu är vi redo för nya tag med ny energi.

Att ha stått med ett ben i utmattning och det andra i desperation gör att jag ser på livet och våra värderingar på ett helt annat sätt, än för bara ett halvår sedan. I december förra året fick jag min egen adhd-diagnos som jag i och för sig vetat om i princip hela mitt liv, och det blev mer eller mindre klarlagt under Diesels utredning att även jag har adhd. Men jag ville inte göra något åt det så jag behövde ingen egen diagnos. Efter min utmattning och långa, långa återhämtning tycker jag det är viktigt att veta och även hantera min egen adhd. Även superkraften kommer med kryptonit och akilleshäl.

Diesel äter inte sin adhd-medicin längre då han får för stora biverkningar av den. Har får ont i huvudet och tappar aptiten och får som följd ont i magen av hunger. Han har varit hemskolad i över ett år nu i väntan på vaccin så vi har inte behövt medicinen heller. Han klarar skolan utan några som helst problem. Själv väntar jag på att få tid här uppe i Jämtlands psykiatri, men covid-19 gör att det ligger nånstans lågt prioriterat och i framtiden. Och det är inte så att jag har bråttom, har jag levt hela livet utan, behöver jag inte hasta fram medicinen. Jag har däremot bestämt mig för att prova. När tiden är rätt.

En tid nu har jag tagit Zinzinos balansolja varje dag och vitaminer för immunförsvaret. (Klicka för länk till Zinzino.) Omega 3 och D-vitamin. Dagarna lunkar på i en ny sorts rutin. Vi vaknar, jobbar, går ut med Padrino och lagar mat. Äter, promenerar igen, eller åker skidor. Vi tränar utomhus med våra kroppar som redskap och vi äter kosttillskott. Jag kommer göra ett helt eget, separat, inlägg om vår balansolja och våra vitaminer av Zinzino som jag börjat jobba med. Vill du veta mer innan det publiceras är det bara att skicka ett mail.

Daniel jobbar nu heltid, från köksbordet, på distans, och jag har börjat komma tillbaka. Återhämtningen tar tid, men efter flera års kamp lyssnar jag på kroppen. Att KUNNA lyssna på kroppen och vila när jag behöver gör mig oerhört tacksam och ödmjuk. Jag är så lycklig att jag kan luta mig mot Daniel och låta honom bära vår börda ett litet tag till. Jag orkar mer och mer för varje vecka och i takt med ljusets återkomst bygger jag egen energi.

För att Daniel ska kunna försörja oss behöver vi leva billigt och enkelt. Det har jag skrivit tidigare och det lever vi efter. Att konsumera så lite som möjligt och göra det mesta av de få resurser vi har.

Vi vårdar och tar hand om det vi har, handlar närproducerat och Daniel har blivit expert på att leta extrapriser och bra dealar. Det finns så klart en stark önskan om att hans/vårt idoga fiskande ska ge oss tillskott i frysen, men än så länge har vi kommit hem tomhänt.

Min adhd till trots har jag alltid älskat att meta och pimpla. Jag kan sitta still och tyst i timmar. Kan inte greppa varför, och det är typ enda gången jag verkligen kan vara lugn. Brunkullans te i kåsan och en tunnbrödmacka i knät.

Daniel har aldrig haft problem att sitta still och tyst långa perioder. <3

Visst känner ni känslan? Lugnet. Balansen. Ron.

En vacker dag får vi upp en fisk, eller fler. Öring, röding, sik, harr, abborre. Målet är att vi inte ska behöva köpa nån fisk utan få upp vår egen. Till våren/sommaren kommer jag testa att lägga nät. För är det något vi har nu när vi inte konsumerar, så är det tid.

Som avslutning bjuder jag på lite inspiration till fiskrätter. Omega 3 i dess naturligaste form.