10 september 2018 skrev jag mitt senaste inlägg. Det är snart två år sedan. OMG!, som ungarna säger! 😉
Mycket har hänt, och mycket har vi utvecklats, men jag ska inte tråka er med ett två år långt inlägg. Det skulle bli låååååååååååååååååååångt.
De senaste två åren har varit bland de svåraste i mitt liv, utan överdrift.
Men även de mest tankeväckande och självförverkligande.
För en lite tid sedan skrev jag ett inlägg på Facebook, när vi hade gått ut och offentligt bett om hjälp. Det kommer här nedanför som enda inlägget om det som varit.
Den närmsta tiden kommer jag i ganska snabb takt lägga ut några inlägg som legat och dammat på hårddisken.
Sedan kommer jag att berätta om en spännande nyhet som kommer om några veckor. Jag är sämst i hela världen på hemligheter, men det är värt att vara tyst och sedan bara öppna ridån.
Privat och personligt
Det finns en gräns för alla människor. För vissa ligger den gränsen långt, långt bort. För andra kan den ligga nära. Några kan långsamt ha närmat sig gränsen under en väldigt lång tid, men för vissa kan det gå oerhört snabbt. Ingens gräns går att jämföra med någon annans. Alla gränser är individuella.
I mitt liv har jag aldrig trott att jag ens skulle komma i närheten av min gräns. Med adhd och superkrafter och outtröttlig energi och tro på människan, och karma, har jag liksom dansat mig igenom de flesta svårigheter som kommit min väg. Vissa förluster av nära har slagit extremt hårt, men de har inte påverkat min gräns. Det som inte dödar – härdar. Jag har nästan skrattat fram den klyschan och dansat vidare. Ibland snabbt, ibland långsamt.
Är man stor och stark måste man vara snäll. Det har jag sagt till min son sen han var lill-liten. Kan man hjälpa – så ska man, har jag också tjatat. Använd inte våld, och bemöt elakheter som en gås. Använd inte ord som vapen, och tala inte i affekt.
Jag har trott på karma länge. Jag väljer att fortsätta tro på karma. Jag har haft många fantastiska människor i mitt liv som visat vägen, ställt upp, rättat fel, tagit hand, älskat och vårdat. Jag har också vänt tillbaka det, för att när jag kunnat, hjälpa andra. Pay it forward är något fantastiskt. Jag älskar att kunna göra något för andra. Jag har ett ömt hjärta. ”Kan jag hjälpa till?” -ligger alltid längst fram på tungan.
När det har gått bra för oss har vi delat med andra. Vi tänker att det kanske är vi som behöver något nångång. Eller så får vi helt enkelt fluffigare moln att sitta på. Delad glädje är dubbel glädje.
Vi har kämpat med vår sons adhd och dyslexi i många år nu, med utredningar, mediciner, oförstående omgivning, trött och ledsen son, med konstant oro, pepp och kärlek.
Vi har kämpat med en av våra allra närmsta som alldeles för tidigt förlorade sin kamp mot cancer.
Vi har kämpat med min mans kollaps och utbrändhet, början till ett nytt liv, med ny karriär och utbildning
Vi har kämpat tillsammans med min mami som förlorade sin kamp mot cancer, vi har kämpat med nära som förlorat sina närmaste anhöriga, och vi har kämpat med arbetsteam som förlorat en nära kollega.
Vi har kämpat med vår nära i hennes kamp efter en obeskrivlig olycka, med ofattbar smärta och livslång rehabilitering.
Vi har kämpat med vår tik som blev så sjuk att vi var tvungna att avliva henne.
På det ekonomiska planet har vi kämpat länge.
Alldeles nyss fick jag ett sånt otroligt fint meddelande av en tidigare kollega om den svåraste tiden i mitt lilla företag. ”Du ville just då värna om din personal som fick ta för stort ansvar. Du hade själv inte den tiden och var redan då så överbelastad.” Ja, så var det.
Detta var när företaget gick bra. Sedan råkade vi ut för några kundförluster, och några konflikter, och något som resulterat i, just nu pågående, rättsprocesser.
Mitt lilla företag upplevde på oerhört kort tid enorma förluster och jag tvingades säga upp min personal, säga upp flera avtal, och minimera alla kostnader. Företaget drogs med miljonförluster och stora, stora skulder.
Vi fortsatte kämpa, och lyckades vända allt. Företaget är på väg åt rätt håll igen. Från att hela tiden ligga under strecket har vi på senare månader lyckas vända resultatet så vi har kunnat beta av smått och lite, lite, lite på alla ohemula skulder.
Hela tiden med inkassobolag, och kronofogde ,och skatteverk, och fordringsägare i hasorna. Vi har fortsatt kämpat på. Vi har fått hotfulla samtal från fordringsägare men lyckas ändå kämpa vidare.
Då händer Corona.
Vi blir sjuka, hela familjen, men jobbar hemifrån till en början. Vi är hemma från den 5 mars. Vi bunkrade konserver och pasta. Vi fyllde frysboxen och skafferiet med stapelvaror. Vi lever enkelt. Vi har inga krediter, bara stora lån. Vi har ingen kreditvärdighet på grund av de historiska händelserna och förloppen i mitt företag.
Vi hemskolar sonen hela vårterminen. På grund av, eller nu rättare sagt, tack vare, att han har dyslexi får vi massor av hjälpmedel. Han har dator, inläsningstjänst, uppläsningstjänst, etc, etc. Men han ska ha hjälp med allt. Han har dessutom svår adhd. Precis som jag. Han blir lätt stressad och frustrerad. Vi klarar engelska, matte, svenska, teknik, slöjd, religion, allt. Han får godkänt i alla ämnen. Han har inte satt sin fot i skolan sedan 5 mars.
Under samma period som vi hemskolar sonen, och jag jobbar så mycket jag kan hemifrån, får maken en diabetesdiagnos med skyhögt blodtryck. Han blir sjukskriven. Vi tappar en livsviktig del av vår privata ekonomi. Mitt företag ligger ju redan och flämtar på botten. Äh, vi kämpar. Jag jobbar lite mer. Hemifrån. I pyjamas, med förmodad covid-19, och andnöd. (Testar mig för antikroppar på nu torsdag).
Jag gör allt jag kan för att få fler kunder, göra fler timmar, och tjäna mer pengar. Men alla kunder kan inte betala. Några verksamheter lider av Corona-helvetets sviter.
Min man är sjukskriven till slutet av augusti. Sedan 9 april då han fick veta att han har diabetes. Hans pappa dog i diabetes. Det var tufft för honom att få den diagnosen. Vi peppar varandra, kämpar på. Nya mediciner, nya rutiner, ny kost. Han får kanske gå tillbaka till att jobba 25% i höst. Vi får se.
Sommarlovet kommer äntligen! Sonen slipper traggla hemskolning. VI slipper traggla hemskolning. Det är varmt och det går att cykla, och simma, och springa, och hänga med kompisar utomhus. Jag kan inte ta någon semester för jag måste jobba varje timme jag kan få, men min man är hemma, sjukskriven. Vi kan unna oss glassbilen. Men vi kan inte åka till mina hemtrakter i Jämtland. Eller till makens hemtrakter på Västkusten. Varken Corona eller ekonomin tillåter det. Men vi mår bra hemma.
Vi grillar.
Padrino glufsar i sig
majskolvar som han snott från sopkorgen. Han spyr upp tre stycken delar.
Alltså, en hel majskolv – delad i tre delar. Vi håller koll och tror
att han fick upp allt. Dagen efter blir han lite låg, kräks en massa,
och tuggar gräs. Får sparris och kokt ris. Kräks. Blir sämre. Blir trött
och låg. Vi ringer vår uppfödare som alltid svarar och är ett orakel,
och världens bästa stöd. ÅK IN, säger hon! Vi åker till lokala
veterinären och hoppas på akuttid och ultraljud för att säkerställa att
inget är kvar. Vi hoppas att det ”bara” är en magsjuka eller dålig mat.
Vi får åka till Bagarmossen. Resten har jag skrivit massor om sista dygnen.
Jag tror att många av våra vänner och nära förstår hur otroligt jobbigt det var för oss att be om den här hjälpen. Att svälja varje uns av stolthet och öppet, på Facebook, erkänna. Vi har inte råd. Vi har inga pengar just nu. Vad ska vi göra? Och för er som inte förstår, alternativet var att avliva en ett år gammal fullt frisk fullblodshane med gudomliga linjer. För att vi inte hade råd med veterinärkostnaderna? Det var inget alternativ.
Vi har alltid försökt hjälpa andra, när helst vi har kunnat. Nu bad vi om hjälp.
Ni är så oerhört många, som kämpar precis som vi, som har det ekonomiskt jobbigt efter uppsägningar, varsel, permitteringar, konkurser etc etc etc. Alla ni som gett oss pengar nu har verkligen räddat oss. Räddat Padrino. Alla ni som tog av det lilla ni har, för att rädda oss! Högt och lågt. Vi har fått mycket och lite och allt betyder så oerhört mycket.
Vi kommer ALLTID att sträva efter att återgälda och fortsätta hjälpa andra.
Tack.
Vi har ny energi nu. Vi kommer tillbaka, långsamt och hållbart!
Kram,
El
