Superkraft, superenergi, superfokus, superintelligens, superpositiv, det är lite av det positiva med Diesels adhd.
Den andra sidan, som är minst lika viktig, är hans spretiga tankar, hans svårigheter att; sitta still; behålla fokus på ”tråkiga” saker; starta och avbryta aktiviteter, hans väldigt låga arbetsminne (dvs förmågan att komma ihåg flera steg i instruktioner), den sociala stigmatiseringen, ”stämpeln”, hans bristande självkänsla, känslan av att vara ”annorlunda” och hans väldigt lågt utvecklade impulskontroll, som kan vara mycket, mycket farligt.
Jag tycker mig vara en mycket klok och förstående mor, fast jag är en ko, :), och låter honom sitta under sin korkek.
(Klicka på böckerna för att läsa mer om dem, länkar till bokus.)
Jag har gått en Komet-kurs, nio veckor, läst oändliga mängder böcker; fem gånger mer kärlek, samlat strategier och verktyg. Grundkurs för föräldrar med små barn med adhd, psykologbesök, bup, utredningar och diagnoser. Vi har tagit oss igenom svårigheter socialt, med inlärning, dyslexi-funderingar, och negativa spiraler.
Istället för att fokusera på kärlek och att förstärka det positiva är det ibland lätt att hamna i skäll-fällan om skolan inte hjälper till och drar sitt strå. Daniel och jag behöver inte alltid veta allt som händer. Vi behöver kanske inte prata med honom om petitesser som kan lösas direkt i skolan.
Det värsta, tycker jag personligen, är den negativa stämpeln. Samhällets blickar och kommentarer om man inte passar in i normen och följer mönstret. Om man syns och hörs och är annorlunda. Omvärlden är snabb att döma, och ”väluppfostrade”, ”välmenande” kommentarer sticker ytterligare hål i den redan så ansträngda och sårade fasaden.
Både Diesel och jag blir sårade men oftast kan vi skaka av oss kommentarerna och tittar på varandra och viskar ”karma” och ler med intern förståelse. Vi pratar om det med varandra och bandet mellan oss förstärks ytterligare. Vi mot resten av världen. Vi har kommit överens om att vi inte tycker att det är värt att ta fighten eller att bemöta de negativa kommentarerna med annat än ett leende och någon passande artig fras. Karma baby!
Vi låter karma ta hand om de stressade, otrevliga personer som anser sig ha rätt att öppet kritisera en 7-åring och hans mamma, för att 7-åringen springer fram istället för går, snurrar i kön, pratar oavbrutet, pratar med främlingar, erbjuder sin hjälp att packa kassarna i affären, snurrar nervöst när sociala situationer ”kräver ett visst beteende”, har så bråttom att han råkar knuffa till någon men vänder sig om direkt med ett omedelbart;-”förlåt, hur gick det?” eller ”gick det bra?”
Oftast kan vi titta på varandra och nicka lite i samförstånd, men ibland rinner det över. Ibland för Diesel, då fräser han ifrån och tittar ledset och sårat på mig och Daniel. Ibland säger han inget men jag ser att det gör ont. Då behöver jag säga ifrån. Sen när Diesel har lagt sig vill jag gråta en skvätt och samlar mer energi och styrka hos Daniel. Jag måste ju vara stark, hela tiden så stark.
Vi har valt att inte medicinera vår oslipade diamant med amfetamin-liknade mediciner för att passa in i ett normativt samhälle som kräver konformitet. Som gammal punkare och hårdrockare vill jag vråla och tjatar mig blå om att individualism är bra, men man lär sig spela samhällets spel för att komma långt och måste lära sig lagspel för att glänsa själv. Man behöver veta om sina styrkor och svagheter och man behöver veta vad det finns för verktyg. Men man behöver INTE vara som alla andra.
Vi är lyckligt lottade med några starka människor runt omkring oss, som betyder allt och mer därtill, som förstår, stöttar, hjälper till eller ibland bara ger en kram. Jag tycker mig vara starkare än Hulken och låter nästan alltid allt rinna av, och för min son? Jo, det finns ingenting jag inte klarar av. Men om det varit tufft längre perioder på flera plan, så räcker jag helt enkelt inte till för allt. Då räcker jag bara till för Diesel. Alltid.
Både Daniel, Diesel och jag måste tanka energi och styrka ibland. Jag får oftast allt jag behöver bara genom att vara nära Diesel. Att höra hans pladder och funderingar och kloka slutsatser och bubblande skratt. Att se hans livsglädje och upptäckarlust och enorma energi och driv. Hans naiva och underbara syn på livet. Hans fantastiska vilja att göra rätt och göra oss stolta och glada. Och Daniel ger med sitt lugn och sin trygghet mer kärlek och styrka.
Har man små barn med adhd finns det massor av hjälp att få, om man vill ha den. Men det finns också en mängd frågor som man måste hitta svar på som man kan plocka fram i olika vardagssituationer.
Hur bemöter vi?
Hur klarar vi?
Hur tacklar vi?
Hur vänder vi?
Hur stoppar vi?
Hur orkar vi?
Hur fortsätter vi?
Var hittar vi ro?
Var hittar vi ny energi när någon ”välmenande” person kränker oss?
Var hittar vi mer tålamod?
Var hittar vi strategier och verktyg?
Var hittar vi mod att prova igen?
Var hittar vi kärlek och renhet?
Vem hjälper oss?
Vem förstår?
Vem bidrar?
Vem tar?
Vem dömer?
Vem ska vi bry oss om?
Vem ska vi strunta i?
I slutet av varje dag, och i början av varje ny ska känslan vara en känsla av glädje, och tillförsikt. En spänning och en belåtenhet. Svårigheter bemöter vi men i slutändan ska känslan av kärlek vara större än summan av allt annat.
Har du svaret på någon av våra frågor, eller tips och idéer? Dela gärna! Vi tar all hjälp vi kan få att förbättra vår vardag! Kommentera här eller privat!
Ha en fin dag!
Kram/El