Har du kommit igång med hönseriet än, frågade en granne förra sommaren. Nej, svarade vi, men vi hade köpt böcker och läst på, och var redo.
”Bra! För Cati vill bli av med sina sommarhöns. De kommer på torsdag!”
SHIIIIT! Ääääälskling, jag raggar lite material så bygger du va? Det går fort, säger jag. Min älskling bara suckade och ryckte på axlarna. Han visste ju att om inte han hjälper till så gör jag det själv. Det blir sällan bra.
Det tog längre tid än jag trodde, för skillnaden mellan mig och min käre make är att han är noggrann. Det skulle mätas, och sågas, och vinklas, och ja… allt man gör. Inte bara slänga upp, som jag hade gjort. Det draget kommer från min pappa, by the way.
Nu har det gått nästan ett helt år sedan de flyttade hit. Tyvärr är ingen av dem kvar hos oss, några har dött och någon har fått flytta till grannen, då det blev för ensamt att vara kvar här.
Men i augusti kommer det fem nya, när Cati flyttar in till stan igen. Då har de nya tjejerna ett färdigt Hön Hilton att flytta till. Men vinterbonad enplansvilla och stor uteplats i fridfullt område med mycket gott att äta.
Ledkryss är viktiga, så man inte tappar bort sig. 
Här tänker vi en fläder.
Detta får avsluta bildserien om hönshuset och det framtida växthuset som sakta får ta form.
Varken hönshus, växthus, plattor eller mur har kostat mer än svett, svordomar och någon ynka hundralapp. Det passar inte alla, men vi älskar det.
Reduce, reuse, remake and recycle!
Kram,
El med familj