Lika olika

Hej alla mina fina läsare.

Jag har inte varit så aktiv på bloggen på sistone, mest för att min son behöver 100% av min tid och uppmärksamhet just nu, efter jobb och skola. Han är 6 år och går igenom en hel del svårigheter i kroppslig, själslig och, kanske framförallt, känslomässig utveckling. Några kallar det för trotsålder, jag föredrar att kalla det för utveckling och kan kanske sträcka mig till att kalla det för växtvärk i kropp och själ. 🙂 Men han behöver mig lite extra just nu.

Förutom att min son går igenom en hel del förändringar kan jag inte heller blunda för vad som händer runt omkring oss; i Sverige, i Europa, och i resten av världen. Jag läser texter, inlägg i debatter, Facebook-uppdateringar, tidningsrubriker och är oftast ganska avtrubbad. Jag har valt att sålla i mediabruset för att fokusera på det som känns viktigt för mig och min familj.

Detta har nu blivit viktigt för mig och min familj. Detta är viktigt för oss alla.

Min farfar låg vid Jämtländska gränsen mot Norge under 2:a världskriget. Det var inget han pratade särskilt mycket om. Däremot hade farmor och farfar ett så kallat krigsbarn. Min pappa är adopterad och innan pappa föddes och kom in i deras liv tog farmor och farfar hand om ett finskt krigsbarn som flytt över till Sverige. Det pratade vi mer om; att det var en självklarhet att hjälpa till. För att de kunde.

Min morfar föddes under första världskriget och upplevde även han det andra. Han ville inte heller prata mycket om kriget, men oj vad han MATADE oss barn och barnbarn med historia. Det fanns knappt något viktigare ämne i hans liv, än historia. Du ska kunna din historia! sa han, ofta. Vi ska inte glömma.

Jag själv har bara varit med om ett krig. Men bara på pappret. Jag bodde i USA 11 september 2001. President Bush förklarade att det var krig. Gränserna stängdes, luftrummet utrymdes. Ingen fick komma in, och ingen fick åka ut. Jag kommer ihåg att jag ringde min pappa med hjärtat bultande. Vad skulle jag göra? Pappa sa halvt skämtsamt att jag kunde ju simma till Kuba, folk har ju lyckats simma därifrån så jag borde likväl kunna simma dit.

Dagarna och veckorna som följde 11 september kommer jag aldrig att glömma. Dagen det hände sitter etsad i minnet och jag kommer ihåg varenda händelse, varenda samtal och varenda horribel uppdatering på CNN. Jag bodde i Ohio. Långt bort ifrån händelsernas centrum, men de påverkade mig ändå genom att hela samhället blev påverkat. Amerikanska flaggor vajade överallt, på husfasader, på affärsbyggnader, på bilar, på flaggstänger – överallt vajade Amerikanska flaggan stolt. Jag varken kan eller vill dra en parallell till Sverige för ingen attack eller hot är utfärdat mot Sverige. Eller? Åtminstone inte utifrån.

Det hände något i den Amerikanska patriotismen och stoltheten som jag upplevde efter 11:e september som något hotfullt och skrämmande. Folk var inte längre bara patrioter som älskade sitt land, – the land of the free and the home of the brave. Det blev hets och det spreds hat.  Det blev vi mot dem.

Stopp, stopp, stopp – vilka VI?

Vi vänder på myntet – vilka DEM?

Bilden är lånad från Wikipedia.

USA har blivit kallad en Melting Pot; en metafor för ett heterogent samhälle som blivit homogent, eller med enklare ord; där olikheter smälter samman till en enhet. Hetero=olika, homo=lika.  Haha, det är ju genialiskt! Med en enkel ordlek har homofoberna gått och blivit heterofober i denna fråga?

Tillbaka till the Melting Pot. Som ett kalejdoskop, eller ett lapptäcke, eller liknande metaforer där mängder av olika kulturer blandas ihop och blir till en. En gryta bestående av massor av olikheter, med distinkta skillnader i varje enskild ingrediens men som tillsammans utgör en enhet.

Denna ”nya” enhet; USA, eller Amerikaner om du så vill, består av olikheter. Enskilda, färggranna olikheter som i ett kalejdoskop. I kalejdoskopet är varje enskild olikhet stolt över sin färg, och sin form, och sitt ursprung, och sin gemenskap. Varje enskild olikhet är stolt över att vara en del av det stora vackra kalejdoskopet. Och varje enskild olikhet är en viktig del i det stora vackra kalejdoskopet. Vad vore ett kalejdoskop utan olika färger och olika former?

Jag älskar Sverige, och jag är stolt över att vara svensk och har under alla mina år utomlands, precis som Petter skrev, varit så stolt över mitt land. Men jag älskar också alla olikheter och färger och former som utgör Världens Kalejdoskop.  Färgsprakande, smakrika olikheter! Het chili, varm curry, sval lime, läskande kokos, mäktig pepparrot.

Ja, jag behöver inte ens försöka knyta in världens olikheter i min matblogg för jag använder dagligen ingredienser i min matlagning som kommer från hela världen. Vi äter säsongsbetonat och närproducerat, men vi kryddar globalt.

Jag kommer förmodligen alltid äta sill till midsommar, köttbullar och skinka till jul, ägg till påsk, kräftor i augusti, och, hujeda mig, surströmming i september. Det är så ”ursvenskt”! Så ursvenskt som köttbullarna som enligt historieböckerna kom med Karl den 12:e tillsammans med de lika ”svenska” kåldolmarna, från Turkiet. Tack morfar för alla dessa böcker genom åren.

I förskolan och skolan har de i läroplanen ett tema som heter ”lika olika”. Vem är lika olika? Smaka på det. Lika olika. Vad betyder det? Vad är lika olika? Vi är lika olika.

Min sexåring är tack och lov fortfarande helt oförstörd. Jag har skyddat honom in i det längsta mot rasister och rasism. Det har inte varit lätt alla gånger. Men i vår närhet har vi aldrig funderat på om man får ha pepparkaksdräkt på sig i luciatåget. Det är klart man får. Vad har en pepparkaka med racism att göra? Vi har aldrig heller funderat på om man får hissa svenska flaggan på svenska nationaldagen. Det är klart man får. Vad har nationaldagsfirande och svenska flaggan med racism att göra?

Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Jag är trygg. I min roll som mamma, i min roll som vän, fru, bloggare, ekonomichef, och invånare. Jag anser mig ha flera tillhörigheter – jag är svensk, jag är skandinav, jag är nordisk, jag är europé, och jag är en liten, liten del av ett vackert kalejdoskop, som vi kallar jorden.

Jag är inte rädd. Min sexåring kommer snart ur sin jobbiga period av snabb tillväxt och djupa förändringar. Han får stöd och kärlek, av mig, av sin pappa, och av sin omgivning. Han behöver inte känna sig rädd, eller vilsen, för vi plockar upp honom och visar honom vägen när han behöver det. Jag hoppas att han, i vuxen ålder, också kan visa sitt stöd, och sin kärlek, lika naturligt som vi gör idag. Jag hoppas också att han, i vuxen ålder, kan visa mod och vågar möta det okända med samma nyfikenhet och upptäckarglädje, som när han smakade melon första gången.

Det är med kärlek vi måste bemöta vår omvärld. Kärlek och omtanke, och en hjälpande hand där det behövs. USA har haft några hundra år på sig att formas, och det fungerar verkligen inte på alla sätt, men i tider av oro, som nu, behöver vi påminnas om att vi är lika olika. Och allt stort består av mängder av smått.

Karma, mina vänner, behandlar oss alla så som vi förtjänar.

Jag önskar er alla kärlek och värme i denna oerhört kalla tid.

/Eleonor