Under två veckor i november bodde jag på en kasern, i ett logement, i underslafen av en våningssäng i metall med en stenhård, tunn madrass. Vi var åtta personer som delade logement, åtta helt främmande personer som under två veckor kom att skapa band och minnen för livet tillsammans.
Andra pluton, tredje grupp, mina stridskamrater och vänner för livet.
Revelj kl 06:00 varje morgon, och alla lampor släcktes kl 22:00 varje kväll. Vi bäddade våra sängar så mynt kunde studsa på lakanen och vi skötte vårt rum, våra uniformer, och vår utrustning… militäriskt… pun intended.
Som gammal punkare och anarkist, hippiehäxa och pacifist, och van att styra och ställa över både mig och andra trodde jag att jag skulle ha svårigheter med att lyda order, men jag upptäckte att jag hade svårast med de som inte gjorde det de skulle, och de som ifrågasatte allt.
Det jag lärde mig under två veckors fullkomlig korvstoppning var förutom allt som stod på agendan inom Hemvärnet enormt viktigt för mig som person, snart femtio, och mitt i livet.
Insikter om mig själv, och min personlighet, mina diagnoser, min ålder, min vikt, min viljestyrka och mitt pannben.
Militären är ett väloljat maskineri. Det finns inget utrymme för egna initiativ eller utsvävningar utan precis ALLT har en mening. Allt vi äter, dricker, andas, putsar, fejar, och gör har studerats och utvecklats under hundratals år, och finslipats till den milda grad att till och med en gammal femtioåring blev förundrad över hur otroligt genomtänkt precis allting är.
I militären är man inte en individ, utan en liten, liten del i ett stort maskineri. Alla har sin plats och sin uppgift, med sina verktyg, och allt ska utföras exakt som beskrivet utan minsta avvikelse. Varför?
För allas säkerhet, och framgång att utföra sina uppgifter, vilar på att alla gör exakt det som förväntas i exakt rätt ögonblick när det förväntas. Annars funkar inte maskinen. Man är bara en liten, liten del, en kugge, eller fjäder, eller eker, eller vad som helst i ett mycket stort maskineri. Oerhört väloljat.
Under vår första vapenutbildning frågade en av våra skytteinstruktörer varför vi var där, och jag svarade ärligt att därför att jag är pacifist. Han fnös till och frågade då igen, vad fan gör du då här. Jag svarade, att precis just därför. Jag vill vara med och bevara vår fred i Sverige. Inte kriga, eller strida, eller skjuta folk. Jag gör det om jag måste, men bara i självförsvar, och för att skydda vår fred, och vår frihet.
Jag har aldrig självmant valt våld, men jag vill inte heller bara se på när ovänliga grannar från öst kanske väljer att försöka tvinga oss att leva efter regler som vi inte tror på, eller att bruka våld mot oss.
Den vapen- och skytteinstruktören kom att betyda oerhört mycket för mig under de veckor vi var på plats i Härnösand. Precis som de flesta andra av våra befäl och instruktörer som absolut inte är någonting som de i de amerikanska filmer vi sett om att ”göra lumpen”! De är kloka, pedagogiska, peppande, mogna, vänliga, och inte minst mänskliga med värme och empati.
I min värld skulle det inte finnas krig, eller våld överhuvudtaget, utan alla skulle få leva sina liv så som de själva väljer för att vara lyckliga, utan någon annans inblandning i val av religion, kärlek, kön, härkomst, hudfärg eller andra olikheter som gör min värld till en rik plats att leva i.
Tyvärr är det ett gäng gubbar som inte delar mina åsikter utan vill tvinga på andra sina åsikter och val, och sitt sätt att tvinga andra att följa deras regler, så tills vi har ett säkrare världsläge, och helst kvinnor som regerar i hela världen så behöver jag beväpna mig i självförsvar.
I mitt vardagliga liv har jag alltid förespråkat våldsvägran, inte vapenvägran för jag ÄLSKAR att skjuta, både pistol och gevär, men inte i våldssyfte. Jag har också tränat kampsport i mina yngre år, och älskar att boxas mot en boxkudde, men inte som våld, utan motion och utlopp av energi, och kanske en och annan aggression. Musiken har också alltid varit ett utlopp. Metallica på högsta volym gör under, om jag är arg eller frustrerad.
Under mina snart femtio år har jag upplevt våld på nära håll ett antal gånger, både enskilt våld, och terroristattacker, men aldrig varit så nära ett krig som vi är nu. Ett fullskaligt världskrig, som mormor och morfar, och farmor och farfar, berättade om, då de var unga under andra världskriget. Jag har en tavla som min kusin och min morbror gjorde till mig av mormor och morfars gamla ransoneringskort. En påminnelse om att det kommer en tid efter svårigheterna, när livet blir enklare igen. Nu behövs den påminnelsen mer än någonsin.
Idag har jag lyssnat på Ebba Grön, Imperiet, Thåström, och Asta Kask, och hyllar tankens kraft och ordens makt.
Mina tankar är vapen som slåss,
mina tankar är vapen för oss,
mina tankar är det sista som ni tar.
Punken säger en hel del om var jag står i frågan om våld, och hur man kan använda sina tankar, och ord istället. Jag har lätt att använda ord. Jag har lätt att formulera mig, och uttrycka mina tankar, men de som inte har det kan byta sin avsaknad av tankar mot våld. I min värld är våldsutövarna de som inte kan hantera sina tankar eller formulera tillräckliga ord för att uttrycka sig.
Så det är med sorg i hjärtat jag nu kan kalla mig soldat efter att ha svurit soldaterinran. Men det är just med hjärtat jag väljer att skydda mig, min familj, och mitt land. Jag hoppas med hela min kropp och själ att jag aldrig kommer behöva lyfta mitt vapen annat än i rent nöje eller träning. Det är inte mitt val, men jag kommer försvara mig.
Som alltid är fred på jorden min högsta önskan som jag hoppas vi alla ska sträva mot.
Kärlek, och respekt,
El
