Oj sista inlägget jag skrev var i april, sju månader sedan. Det har hänt en del, som vanligt. Livet tuffar liksom på i bakgrunden.
Drygt ett år har det gått sedan vi gjorde det bästa vi gjort sedan sonen blev till; vi flyttade från Stockholm upp till Jämtland. Lilla Sörefors är en yttepytte-by i utkanten av en annan liten by som heter Lit, drygt 20 minuter från Östersund. Här bor vi ett gäng sköna grannar som alla älskar vår yttepytte-by och dess storslagna natur med Hårkan som huvudnummer. Om vi tyckte att Älvsala var Bullerbyn så är det här Körsbärsdalen i Nangijala.
Om vi tyckte att vi bodde lantligt i Älvsala på Värmdö i Stockholms skärgård så känns det nu som en metropol i jämförelse.
Här har vi hittat tillbaka till ett sätt att leva som gör att vi mår bra. På riktigt bra. Vi äter, sover, vandrar, rör på oss, jobbar, går i skolan, tränar vardagslydnad och myser med Padrino, som för övrigt blivit pappa till en fantastisk liten kull bebisar. Och kanske ska bli pappa igen.
Daniel mår bra, Diesel mår bra, jag mår bra. Inte utan mediciner, men vi mår BRA! Vi har hittat en balans som vi länge sökt. Vi fortsätter med omega 3 och vitaminer och äter nyttigt.
Oftare LCHF igen, men inget strikt och inget tvång. Mer till vardags. Mina cravings efter bröd och kolhydrater skulle ta överhanden, jag är en så extrem kolhydrats-junkie. 😉
Min psoriasis har gått bananas sista året så att ha gått från att kunna klara mig utan mediciner måste jag börja behandla mig för att det inte ska skena ytterligare. Cellgifter står på menyn. 🙁
Artriten har också blivit sämre, så nu måste jag öka mängden antiinflammatoriska livsmedel och dosen omega 3. En teori är att jag kämpat så omänskligt de senaste åren att när jag äntligen fick börja vila spottar kroppen ut all skit, och alla gifter, och renar sig. Kroppen gör sitt och har sagt ifrån, och jag lyssnar.
Jag skippar att gå in på fler detaljer om de senaste åren utan nöjer mig med att de har varit de svåraste åren i våra liv. Vi förlorade allt, och började om på nytt. Vi förlorade så många nära och kära, både människor och djur, och allt av värde vi hade.
Så här är vi igen, erfarenheter rikare, men mätt med världsliga ting mycket lättare.
Vi har två frysar. För det måste vi ha när vi lever som vi gör. Ena frysen fick vi gratis, den andra fick vi superbilligt, och släp fick vi låna av en granne.
En av våra grannar fiskar i Norge, så vi har torsk och makrill från spöfiske i glasklara vatten i Norge. Vi känner många som jagar här uppe så i ena frysen har vi också bunkrat älgkött. Sommaren och hösten har gått förbi med skogar fulla av svamp och bär så vi har också bunkrat lingon, blåbär, rabarber, äppelmos, hjortron, havtorn, och kantareller. Vi har bakat kakor (till gofika för de som kommer på en spontan kaffe. Det är liksom en helig sed här uppe, att bjuda på nåt gott till kaffet).
Inne i Östersund handlar vi ofta på Reko-Ring. Lokala hantverkare, bönder, småskaliga producenter av lokalt, härproducerade livsmedel. Vi stödjer de lokala små producenterna och får billig, lokal mat utan konstigheter, och utan tillsatser, och utan antibiotika, och annat skräp i maten. (Observera att jag inte säger att antibiotika är skräp, bara att det är skräp i maten vi äter. Jag är allergisk mot penicillin så jag är extra försiktig med att ta antibiotika överhuvudtaget så jag vill under inga omständigheter få i mig det genom maten. Hujejda mig för antibiotikaresistens.)
Idag är det farsdag. För första gången kan vi göra en härlig viltmiddag men råvaror härifrån! Nja, i och för sig, Benke jagade också så vi fick lite viltkött ibland, men nu kan vi skryta med att det mesta på bordet kommer härifrån. Ikväll blir det älgfilé, grönsaker från granngården och svamp och bär från utanför knuten.
Älskar Jämtland. Älskar höst (även om det nu är vinter utanför). Älskar vilt.
Ha en fin kväll,
Kram//El
